Recension i Expressen av Ett monster med snurrig päls

Året var inte riktigt slut än. Recension idag i Expressen av Ett monster med snurrig päls. "Det kan vara årets bästa barnbok." Oj, oj. Tur jag precis hann skriva klart nästa manus så att inte prestationsångesten flyttade in.

Året som var och är

Ja. Det var väl nästan 2013 det. Ett mörkt år för mig i stort. Men Ett monster med snurrig päls utkom på Willa Holma förlag och det var definitivt en höjdpunkt.

Gott nytt år även från dessa två skojare.

Och nu precis stoppade jag ett nytt bilderboksmanus i ett kuvert. Om bara några minuter går det iväg till förlaget. Får se om de gillar det eller inte.

Trots allt det svåra har jag klamrat mig fast vid skrivandet och läsandet. Det har inte varit av styrka utan av desperation. Om jag inte hade skrivit eller läst skönlitteratur vet jag inte hur det skulle ha gått. Såg någonstans att man hade testat högläsning för djupt deprimerade och att det tydligen hade fått dem att må bättre. Litteratur som medicin alltså.

Den nya bilderboken är en slags spökhistoria. Det börjar läskigt men sedan blir det knasigt och lite sorgligt. Kanske.

Ett monster med snurrig päls - Recension i CitySkåne

Recension idag i CitySkåne av Ett monster med snurrig päls. Även som julklappstips alltså.

CitySkåne 18 dec 2013

Magasin, monster och Gotland

Lite stiltje här på bloggen. Men lite händer det i mitt skrivande liv i alla fall.

1. Monstret är med i Magasin Båstad Bjärehalvöns vinternummer. 
2. Jag skriver på lite olika saker. Mer om det någon annan gång. 
3. Jag har lottats att få tillgång till Läromedelförfattarnas hus i Visby under en vecka i maj. Det ska bli fint. Jag har aldrig varit på Gotland. Och för länge sedan när jag var geolog sas det att man aldrig mer blir sig lik efter att ha upplevt Gotland.
4. Skrivhörnan håller på att förbättras. Kommer blogginlägg om det senare.
5. Jag läser mycket. Hur har jag kunnat ha ett så långt uppehåll? Nu klarar jag inte en dag utan att läsa. Jag läser allt möjligt. Planlöst. Plötsligt får jag för mig att läsa en deckare, Döda poeter skriver inte kriminalromaner av Björn Larsson. Innan det Loranga: del 1&2 av Barbro Lindgren. Nu en livsvisdomsbok, When things fall apart av Pema Chödrön.

Henning Mankell och skrivprocessen

Hörde Henning Mankell i radion i något program om böcker. Plötsligt fick han frågan: "Är du en sådan som bara börjar skriva eller är du en sådan som planerar först?"

Mankell sa att han hörde till planerarna och trodde inte på de författare som sa att de bara börjar skriva utan att veta vart det är på väg eller vad det handlar om. Det klarar ingen. Utan planering - kaos.

Kanske tror han att de oplanerade författarna bara börjar skriva och sedan en månad senare har de ett manus färdigt för publikation.  Det är möjligt att dessa författare finns, vi är alla olika. Men för de flesta oplanerade författare (t.ex. Monika Fagerholm) blir förstamanuset nog precis som Mankell menar - kaos. Ett förstamanus är mer en sorts brainstorming av vad berättelsen handlar om eller skulle kunna handla om. Stil, röster, personer, händelser prövas, byggs upp, bryts ner under denna "förstaskrivning". Sedan följer omarbetningar, omarbetningar, omarbetningar. Den dramatiska kurvan testkörs och sidospår läggs till eller tas bort. Och så vidare.

Jag tror att oplanerade och planerade författare egentligen lägger lika mycket på just planering. Men gör det i olika delar av skrivprocessen.

Recension Ett monster med snurrig päls

Recension av Ett monster med snurrig päls hos Bokunge. Lite ris, lite ros.

Von Essen och skrivprocessen

Jag skriver alltid förstamanus (råmanus, utkast eller vad man nu vill kalla det) för hand. Helst i anteckningsböcker storlek A5, med inspirerande omslag. Jag skulle vilja skriva på ett och samma manus under ett par veckor tills det är klart. Det har jag än så länge svårt att klara. Jag är som en gräshoppa. Först skrivs lite på ett manus sedan hopp till ett annat sedan hopp till ett tredje och så tillbaka igen till det första. Rätt slumpartat. Annars är förstamanusbiten rätt häftig. Att börjar ur nästan ingenting. Ett ord, en mening, en känsla, en bild. Och sedan växer det. Men ibland, i alla fall då det gäller bilderboksmanus, går det att skriva ett förstamanus på någon timme. Så var det till exempel med Kattmamman.

Förstamanus. Kattmamman.

Men när förstamanuset är klart? Ja, då skriver jag in det i datorn och försöker ta reda på vad jag håller på med. För när man skriver oplanerat som jag gör så är det inte säkert att allt som finns med i förstamanuset har med berättelsen att göra, scenerna kommer inte heller i rätt ordning och rätt ofta saknas det delar. Det här kan ta lång tid. Flera år. Här befinner sig just nu flera av mina manus. Bland annat Kattmamman.

Sedan ska säcken knytas ihop, potatisarna skrubbas och linnet manglas. Eller till sist, sätta ihop allt. Än så länge har det inneburit att jag skriver in allt i datorn en gång till. Det här är ofta en dåligthumörfas.

Klart!

Eller ja. Det är så klart bra om andra läser manuset. Då blir det först nu. Annars riskerar jag att luften går ur mig. Åsikter beaktas, läggs in i manus, eller struntas i.

Klart!

Eller ja. Det ska kanske skickas in till förlag också. Om man vill att det ska bli en utgiven bok av det. Men det är en helt annan femma.

Klart nu då?

Eller nej. Det finns alltid en fortsättning.

Begränsningar befriar

Jag var och lyssnade på Erik Magntorn härom veckan. Och apropå att skriva barnböcker på rim så sa han att: "Begränsningar befriar". Jag håller helt med. Det finns inget annat som får min fantasi att rinna iväg som att snäva in på vad som är tillåtet. Om man skriver med rim är det viktigt att det finns en rytm, en musik i texten. Så var det i Ett monster med snurrig päls. När jag skrev den bestämde jag att det skulle finnas en viss rytm men också att det inte var tillåtet med nödrim och inte heller rim som inte tillförde berättelsen något, alltså ord som bara råkade rimma på något jag ville ha med. Inte heller tilläts klichérim eller rim som bara fungerar på min dialekt (skånska). Det var en rolig lek och en rolig utmaning att vända och vrida på meningar och ord tills det blev rätt.

Nu har jag påbörjat en ny text på rim till en bilderbok. Begränsningarna: tolv uppslag, tolv textverser med sex strofer per vers, inga nödrim, inga sökta rim, inga klichérim, inga dialektrim. Jag har nyligen i två barnböcker stött på rimparet: en - vän. Funkar inte på skånska. Kanske på uppåtlandetdialekt. Hur som helst, den nya bilderboken verkar vara en spökhistoria. Än så länge.

Recension - Ett monster med snurrig päls

Fin recension hos Barnboksprat.se. Kul!

Ur läsloggen - Tom Sawyer, 62 dagar och Harry Potter

Hej vad det är roligt att läsa böcker just nu. Och flera borde-ha-läst-böcker avverkas.

Mark Twains Tom Sawyers äventyr. En verklig klassiker som inte enbart åldrats med grace. Rätt brutal. Aga. Rasism. Och Tom Sawyer är ju egentligen värsta sortens rötägg. Det är inte det nyfikna barnets godmodiga hyss som i Emil i Lönneberga. Sawyers hyss är taskiga, överlagda.

Cilla Naumanns 62 dagar. Hmmm. Högt ställda förväntningar kan sabba en läsupplevelse. Så blev det här. Hört mycket gott om boken men den levererade inte fullt ut. Det var som att se en Ulf Malmros-film. Det är bra och man vill så gärna att det ska vara fantastiskt men något viktigt saknas. Osäkert vad.

J.K. Rowlings Harry Potter och de vises sten. Oj då. Har jag inte läst den? Vad ska man säga ... Men nu håller jag på. Och den är bra. Jag lägger märke till att Rowling är skicklig på att välja vad i berättelsen som ska sammanfattas och vad som ska beskrivas mer detaljerat med dialog och det faktiska skeendet. Hon har fin koll på en av de mer misstolkade skrivreglerna, "show don't tell". Astrid Lindgren var mästare på att "show" rätt saker och "tell" resten, dvs. vad som ska summeras i en berättelse och vad som inte ska det. Rowling är också bra men på några få ställen känns det som om hon väljer fel.

Ett monster med snurrig päls ger sig av

Nu har Ett  monster med snurrig päls lämnat min skrivbordslåda för alltid och gett sig ut i världen. Via Jutta Falkengren, till Willa Holma förlag, till Adlibris, till Bokus, till Svanens gröna boklista och vem vet var.

Hej då monster! Var rädd om dig.

Ill. Jutta Falkengren 2013.

Ur Skrivloggen - Ett monster med snurrig päls

10 oktober 2013. Releasedag för Ett monster med snurrig päls. En berättelse på rim och med en given rytm, som en sång.

Jag har hört en hel del säga det och igår läste jag det igen i en författares skrivtips - undvik att rimma. För det slutar med att man bara jagar rim och har svårare att få sagt det man ville säga. För mig blir rimmen en lek och en ram att utforska. Med Ett monster med snurrig päls började jag ur min dotters teckning av ett monster som såg snurrigt ut och hade stora vassa tänder. Så kom första raden:

Ett litet monster med snurrig päls

som snabbt följdes av:

och vassa tänder som gick på räls

Ännu vet jag inte vilken berättelse det ska bli. Rytmen, melodin, finns där men hur fortsätta? Jag minns inte längre varför det blev:

sov alltid till långt in på dagen
vaknade tidigt: Aj, ont i magen.

Ill. Jutta Falkengren 2013

Sedan läggs rad på rad till som en lek eller en vild gåta som ska få sitt svar. Varför har monstret ont i magen? Vad kan göras åt det? Jag vet inte från början vad det är jag vill ha sagt. Inte ens nu, då boken finns, vet jag. Kanske är det bara en berättelse om ett monster som får ont i magen.

Det intressanta startar sedan - en illustratör läser texten och ska ur det skapa bilder. Jag och Jutta diskuterade en hel del om uppslag och utseenden och så. Olika idéer om vad som skulle kunna finnas med i bilderna. I de flesta fall kom Jutta med ett förslag som vi sedan utgick ifrån. Texten är ju på sin höjd femtio procent av en bilderbok. Och den hade lästs och upplevts på ett helt annat sätt om det varit en annan illustratör som tolkat och lagt till annat. Men Juttas illustrationer blev fantastiska och något nytt skapades av det som var min text.

Det kanske ännu mer intressanta startar nu, när texten inte längre är min, när illustrationerna inte längre är Juttas, när boken inte längre är vår. Nu när en läsare tar till sig berättelsen. Hur läsaren läser och tolkar. Finns det mer än ett lager i texten? Tolkar läsaren in olika saker beroende på ålder? Det lilla barnet, det större barnet, den vuxna?

När jag skrev texten hade jag inga medvetna tankar om att det handlar om något annat än ett monster med magknip som försöker bota det och på vägen träffar två bin, en häxa och en drake. Men det undermedvetna drar sina strån till stacken. Och tillsammans med bilderna skapar texten något som jag inte hade en tanke på när jag skrev. Bilderböcker är otroligt häftiga att skapa!

Dagarnas skum

Dagarna flyter bara ihop. Redan en bra bit in i oktober. Fint väder i alla fall. Försöker skriva, läser en del. Försöker ta beslut men allt är en röra. Skrivandet och läsandet är viktigt så mycket vet jag. Men vad är det jag vill? Varför? Vem är jag? Egentligen?

Tar långa promenader. Runt runt i Lunds centrum. Sådant som jag påstått vara viktigt, kanske är det bara skum. Om jag borrar mig ner till kärnan, om det skulle gå, vad består denna av? Allt är en röra.

Plötsligt vill jag skriva om kärlek. Men hur? Varför inte om döden? Det försökte jag en gång. Det blev inte som jag tänkt. Tidigt i mitt skrivande liv förstod jag att min fantasi, mitt inre rörde sig i barnets värld. Det var detta som var mitt kall om man så vill. Jag ville inte acceptera det. En slags skam föll över mig. Varför? Det är sådant som flyter upp ur röran. En del är skum men annat är, måste vara, vatten.

Salamandersolen, pandan och bokmässan

Hemma från Bokmässan. Alltid lika spännande att vara där. Alltid lika spännande vilka böcker man kommer hem med. I år blev skörden:

Salamandersol av Pia Tafdrup. Impulsköp. För det trevliga omslaget. Orange är min favoritfärg. Gillar man poesi och distinkta karateslag så blir det inte mycket bättre än så här.

Panda, panda. Ja. Det är en film. Av Studio Ghibli som gjort Min granne Totoro och andra storverk. Men Panda-filmen gjordes redan 1972. Ohejdad positivism och livsglädje. Härlig humor för barn. Eller för den som fortfarande har ett barn inom sig.

Sedan köpte jag två nummer av Opsis och kanske en och annan meter lakrits. Världsrekordet får vänta till nästa år. Inte en endaste sjörövarhatt vek jag. Fast lite sugen att vika de fina linneservetterna på hotellet blev jag allt.

Bokmässan, lakrits och spontankurs i sjörövarhattsvikning

Styr snart kosan mot Göteborg och bokmässan. Jag har bara en programpunkt i år (mot noll de senaste åren):

Lördag
Kl 13.30-14.00 i Willa Holmas monter (D07:01), signerar jag och Jutta Falkengren Ett monster med snurrig päls.

Fast jag kommer även försöka slå världsrekordet i lakritsätning. Kanske håller jag en spontankurs i att vika sjörövarhattar.

Ett litet rött paket med vita snören

Sven-Ingvars förstås, men egentligen var det Owe Törnquist från början. Fast i det här fallet stämmer det inte. Paketet var brunt, helbrunt och saknade snören. Genomskinlig tejp. Det kom i går. Inuti fanns det här:

En konstig upplevelse att se Ett monster med snurrig päls som färdig bok. Texten skrev jag under två intensiva dagar 2009, då jag ännu hade en skrivarlya på Fabriksgatan 2. Det började med en teckning som min dotter gjort och så kom den första textraden med den snurriga pälsen och sedan byggdes texten på rad för rad utan att jag visste var jag skulle hamna. Det är så jag skriver. Ibland kräver det arbetssättet stora omarbetningar av texten senare, ibland hittar orden och berättelsen rätt nästan direkt. Det senare gäller för Monsterboken.

Ett monster med snurrig päls

Nu är den hos tryckeriet. Min andra bilderbok, Ett monster med snurrig päls. Lagom till Bokmässan i Göteborg i slutet av september så är den klar. Och Bokmässan där kommer jag vara. Alla fyra dagarna.

Och, ja, texten är på rim. Jutta Falkengren har gjort de suveräna illustrationerna.

Utkommer på Willa Holma förlag.

Far åt pipsvängen, mor åt äppelkaka

Just nu Vimmerby. Just nu kurs, Att skriva barnlitteratur. Just nu oengagerande fotboll på hotellteven. Just nu många oavslutade tankar om det här livet och vad man gör av det. Just nu ska något skrivas om en pensionär och matade katter. Just nu behöver nya riktningar dras ut. Just nu inspirerad av Astrid Lindgren. Just nu är det svårt ändå. Just nu är den svarta sommaren över och hösten, svart eller inte, rullar in. Tur det inte finns något hav här så den isande gråkalla vinden far omkring någon annanstans. Men snart, runt hörnet rent av, står ett snurrigt monster.

Benny - Daniel Sjölins ärkefiende

Så många idéer så lite tid. Skit samma. Den här storyn, Haschverandan, började jag på för några år sedan. När jag gick Skrivpedagogutbildningen i Skurup. Förstås inte fortsatt skriva på den. Talang är bara ett annat ord för uthållighet. Kanske Zlatan eller någon sådan har sagt just så. Talang är bara ett annat ord för att slutföra saker, kan man ju också säga. Och då gör jag det. Säger det alltså. Slutföra saker är något jag behöver få mer talang för.

Hur som. I Haschverandan träffar vi Benny, ca 40 år, arbetslös, bor med sin farmor, i hennes hus. Det hela utspelar sig för några år sedan när tv-programmet Babel stod på sin höjd med Daniel Sjölin vid rodret. Och Dr Phil bjöd på sluga visdomsord varje eftermiddag. Benny är arg och skaffar sig fiender överallt. Till och med en ärkefiende.

Haschverandan

Jag sitter på Haschverandan och läser en dagstidning. Det är kallt. Inte så kallt som det kan vara i januari, men kallt om man bara har en regnjacka hängande över axlarna. Tidningen är inte från januari. Den är från i somras. Jag hittade en fint förpackad hög, omknutna med ett snöre, i pappersåtervinningen. De avverkar jag nu när jag sitter här ute, förvisad från mitt eget hem. Nåja, farmor äger huset. Farmor låter mig inte röka inomhus.

Jag bolmar och blåser röken mot springan i den på glänt stående verandadörren så att en del ska sippra in till farmor.

Ingenting i tidningen angår mig.

Jag bolmar och kastar tidningen ifrån mig. Då dyker första sidan till kulturdelen upp. På första sidan, på allra första sidan, ett abnormt stort fotografi i helfigur, en pojke. En man? Nej, en pojke. Han har skrivit Världens Sista Roman.

Jag bolmar och nu blåser jag ut röken åt ett oviktigt håll. Vilket som. En pojkspoling, en alkoholiserad pojkspoling, en pojkspolingsalkoholist.

Jag bolmar och vänder blad och läser och häpnar och bolmar och Världens sista roman och aldrig i livet och jag bolmar och blåser ut röken mot verandadörrsspringan så hårt att en del rök far långt in i vardagsrummet.

"Farmor!" ropar jag in mot rummet. "Jag tänker skriva Världens Första Roman."

"Den är redan skriven", ropar hon tillbaka. Hon vill sörpla kaffe och se på Dr Phil i fred.

Jag bolmar och gnager på cigarillen.

"Farmor! Jag har skaffat mig en ärkefiende."

"Så trevligt", ropar hon som om hon inte lyssnat. Efter en stund följer: "Vem då?"

"Daniel Sjölin", ropar jag och trycker den glödande cigarillstumpen i hans babylena ansikte.

 *

För en stund sedan såg jag Daniel Sjölin. Han stod under metallgiraffen på Sundstorget, lutade sig lojt och självsäkert mot ett av dess magra ben. Jag kom runt hörnet vid pizzeria Rimini med plastkassen med Världens Sista Roman i som jag för bara en minut sedan under stor vånda inhandlat på bokhandeln. Han stod där som ett hån mot hela min ångest, mot hela min fyrtioårskris i miniatyr av att ha köpt hans bok och på så sätt främjat hans framtida författande av Världens Sista Roman II, Världens Sista Roman - Återkomsten, Världens Sista Roman Roman, royaltyn går ju rakt ner i hans snäva byxfickor. Och mitt på Sundstorget i Höganäs! Fredens och de tomma parkbänkarnas torg. Och i en jeansjacka!

Jag älgade genast mot honom som en flodhäst, svingande plastpåsen med boken som en morgonstjärna. Hans avslappnade kroppshållning frös till. Han tänkte ropa, gallskrika. Just då såg jag att det inte var Daniel Sjölin utan en vanlig pojke i tioårsåldern. Jag vek av och låtsades rusa mot något annat. Låg det inte en busshållplats här? Bussen till Helsingborg avgår snart. Eller ett bi! Jag jagas av ett galet bi!

Jag stannade vid Bosse Bagare och var tvungen att lugna nerverna med en chokladbiskvi.

*

Det ryker som fan från Haschverandan. Är den återinvigd? Nej, här sitter jag med mitt eget lilla bokbål. Jag visste att de där engångsgrillarna jag köpte på rean på Statoil i Lerberget skulle komma till nytta. Världens Sista Roman brinner bra. Jag tänder en cigarill i glöden.

Frasse Ballongs Livsnjutarklubb

Man kan ju undra varför man så ofta ska borra ner sig i mörker och sorgligheter när det finns så mycket att njuta av här på planetoiden Jorden. Jag snubblade över den här livsnjutarklubben, Enjoyers of life.

I Enjoyers of life delar de på en lyxbil! Och en helikopter! Som tur är njuter vi av olika saker. Till exempel föredrar jag cykel eller mina egna fötter framför bil och flygetöj.

I min livsnjutarklubb (som skulle ha gratis medlemskap) skulle vi:

1. Skriva knasiga berättelser från klockan nio till två varje dag
2. Läsa ut en god bok i veckan
3. Promenera en timme om dagen vid havet eller i den flugfria skogen eller klockan sex på morgonen i staden som precis vaknar
4. Spela innebandy varje fredag, säg från 15.30 till 17.00
5. Spela tennis varje lördagförmiddag
6. Springa tre kilometer varannan kväll i en tallskog med sågspån som underlag utan att få ont i hela kroppen
7. Bada klockan tio på kvällen i sommarvarmt hav
8. Pyssla i trädgården en stund varje eftermiddag
9. Spela gitarr och sjunga när vi kände för det (i alla fall om vi var tre gånger så bra som jag är)
10. Såsa i hängmattan under äppelträdet halva eftermiddagen
11. Dricka Pepsi Max (fri tillgång och inga biverkningar)
12. Baka scones och chokladbollar varje söndag
13. Bygga omöjliga kojor av spillvirke
14. Se på film med skum handling på en liten kvartersbiograf varje fredagkväll
15. Starta en kasperteater som enbart gav Shakespeares verk
16. Röka dyra cigarriller varje nyårsnatt utan att någon blev arg
17. Hänga draperier i vilda färger i alla dörröppningar
18. Spela spel varje tisdagskväll med enbart goda förlorare
19. Dansa så fult som möjligt till gamla slagdängor

Och det är bara början.

På skrivarhörnsfronten mycket nytt

Det händer saker i skrivarhörnan. Vad för saker? Mest har det en tendens till att papper, block, pennor, böcker, kluriga smågrejer och krafs teleporterar dit. Ingen vet hur det går till. Och nu även en stråhatt.

Nu med hatt.

Och även skrivsaker.

Snurriga pälsen: Träffade illustratören i veckan och såg de första bilderna. Mycket knasigt och fint blir det. Pillat lite med texten men inga egentliga ändringar. Det är väl bara ett ställe där rytmen känns ... ja ... konstig.

Månkatten: Skriver förstamanus. Började med det under skrivarhelgen men fick ta ett steg tillbaka. Jag hade tydligen glömt bort att jag inte trivs med att skriva förstamanus direkt in i datorn. Nä, för hand i en anteckningsbok ska det vara. Och vem vill inte skriva i böcker som ser ut så här:

Franska, perfekta för Månkatten.

Och det där med att ha handlingen helt klar, i detalj, innan man börjar skriva förstamanus. Det kommer jag inte att göra om. Det blev plågsamt. Jag satt nästan mest och tittade på klockan. Och jag fick verkligen tvinga mig att sätta mig att skriva. Urk. Och tvi. Skrivandet måste börja som en lek ur bara en bild eller en mening eller en känsla. Och skriva på dator? Nej tack. Jag känner mig ofri och får inget flyt. Redaktörsmonokeln åker på direkt. Nej, datorn kommer först när omskrivandet börjar. Då är den oslagbar.

Annars? Jo tack. Skalbaggen Superhjälte föddes under skrivarhelgen. Så det och anteckningsböckerna ovan var nog det bästa som hände under skrivarhelgen.

"Men skalbaggen du är ju så liten."
"Snack! Här ska röjas."

Inferno vs Månkatten

Jag har skrivarhelg. Bara jag och datorn. Österlen var det tänkt. Istället befinner jag mig nu i ett litet rum i Lunds centrum. Bara trettio meter från där August Strindberg under säg Trias en gång bodde och då tydligen skrev Inferno.


"Inferno" var det, ja.

Jag gick precis förbi det där huset och försökte föreställa mig att Strindberg också gick just här just nu fast för 2000 år sedan. Även han hade precis varit ute och ätit kvällsvard, säg pizza. Okej inte pizza då, sill eller något och nu skulle tillbaka in och skriva. Gick väl så där. Strindberg hade sitt universum. Jag har mitt. Inferno vs Månkatten (som berättelsen delvis heter som jag skriver förstamanus till).

Ge mig din bästa James Dean

Min frisörfobi tog en oväntad vändning för några timmar sedan. Sökandet efter frisören med veka handleder avslutades. Eller snarare så tänkte jag tvärtom. Så här: "Jag går till någon riktigt billig frisör som för att kunna hålla dessa låga priser, säg 130 kr för en klippning istället för 465 kr, ju måste klippa minst tre gånger så fort. Och kamma. Det finns alltså ingen tid att stå och tokkamma mitt redan spikraka hår och känsliga hårbotten." Smart, eller va?
Så jag ger mig ner till centrum och vandrar runt på måfå. Det finns riktigt många hål-i-väggen-frisörer här. Jag går förbi de flesta tre fyra gånger. Till slut vågar jag mig ner i Salong Ali som ligger i en källare. Tre trappsteg så är man nere. Men det är ingen där.
"Hallå?" 
"Kommer strax", hörs det dämpat från bakom ett draperi.
Jag står där rak i ryggen som en tennsoldat. Då kommer Ali. Kroppsbyggare, tatueringar.
"Sätt dig", säger han.
Ryggen är ännu tennsoldatens men axlarna börjar hänga. Jag sätter mig i alla fall.
"Ja?" säger Ali.
"Kortare", försöker jag med och ler lite snett.
Ali ler inte. Han viker ner min skjortkrage och klämmer något vitt smörpapper runt min hals. Samtidigt som han vant sveper ett svart frisörskynke över mig frågar han: "Hur vill du ha det?"
 Jag flackar med blicken och ser att det hänger foton på filmstjärnor i tjusiga frisyrer på väggarna. "Ge mig din bästa James Dean", kraxar jag.
Ali rör inte en min.

Nio och en halv minuter senare går det en James Dean-kopia på stans gator. Det vill säga, om han plötsligt blev förvandlad till en gråtmild mellanstadielärare med hålfotsinlägg och en stående lottorad som han aldrig vinner på.

Sökes: Frisör med klena handleder

God dag, mitt namn är Ragnar jag jobbar på kontor, jag fyller trettiotre i maj och jag har fyrtiofem i skor. Eeeh ... eller inte riktigt. Jag är inte farbrorn som inte vill vara stor. Jag vill vara stor. Eller jag ville det som barn. Det var min största önskan. Att bli vuxen och få bestämma själv. Kanske var det för att jag var så rädd för allting. Att bli vuxen handlade kanske om att slippa vara rädd. Och det var nog rätt. Jag är inte rädd för någonting längre.

Okeej ... inte riktigt sant. Om inte mörka djupa vatten, karuseller och ballonger fanns. Och frisörer. Jovisst. Frisörer. Ett tag klippte jag mitt hår själv för att slippa. Men mina talanger inbegriper inte sax och kam. Nu drar jag mig istället i det längsta. Där av slängluggen på bloggbilden härintill. Den är från några år sedan. Idag är det mer Pocahontas-looken som gäller, mittbena, kanske flätor. Fast flätor hamnar nog i mustasch-och stubbat-hår-facket (det finns tyvärr bildbevis). Det kräver ett självförtroende vida överstigande mitt.

Tricket med frisörerna har varit att hitta en späd frisörvarelse med klena handleder. Jag är sjukt håröm. Och som inte är jobbig att kallprata med. Finns det sådana frisörer? Jo, de finns. Har haft en Kristina under några år men nu har hon slutat och ska omskola sig till revisor. Där av det här blogginlägget. Jag måste hitta en ny klippare. Snart.

Sekretären, pälsen och blomkålskillen

Inne i en fin skrivperiod nu. Vaknar tidigt och klafsar bort med småsumpiga strumpor till sekretären. Skriver på. Kapitelböckerna, renskriver romanen. Fångar in förlupna tankar. Hittar på. Skapar världar. Ljuger. Loggar.

Och det verkar som att bilderboken, om monstret med den lustiga pälsen, hinner bli utgiven till bokmässan i september. Skojskoj om det blir så.

I trädgården kör naturen på utan att ens tänka på att jag inte har hunnit dra upp kalsongerna än efter den lååååååååånga vintern. Men strunt samma, lite så och då funkar fint i en trädgård om man inte har Norrvikens trädgårdar-komplex. Melonerna lever än som jag satte. Blomkålen lite mer slokörad. Fast man kan inte lyckas med allt. Jag är kanske helt enkelt inte en blomkålskille.

Förlåt, jag vet inte varför jag länkade till just den sidan.

Vid regnbågens slut finns ett skatteverk

Deklarationen klar och inskickad. Nytt rekord på alla sätt och vis. Gjorde den på webben med bank-id och hela klabbet. Precis som ifjor. Men i år tog det bara en kvart med säkert hundra bilagor och små vackra fält hit och dit. Och bäst av allt, klockan är 22.45. Alltså 1.15 kvar till dödens ögonblick. I fjor hade jag tre minuter till godo. Tidigare år har man flängt som en slips ner till skatteverket någon minut i tolv. I snö och hagel, eller så. Visst några fält blev i år ifyllda på en höft eller stortå. Och Skatteverket - om ni läser detta - så får ni skjuta mig om det blev fel på en siffra eller två. Det är bara fair.

So long! Nu ska jag vika en sjörövarhatt av pappersversionen av deklarationen.

Valborg? Dra upp kalsongerna!

Maximes drömmar. Affisch från Kulturskolan Lund.

Valborg, ja. Redan? Vad ska man säga eller skriva för den delen. Livet öser bara på. Man hinner knappt

dra upp kalsongerna. Fixat med trädgården hela helgen. Pallkragar hit, jordsäckar dit, punktering på skottkärran åt något annat håll. Äldsta dottern har dansat som troll i Maximes drömmar på Stadsteatern i Lund. Skoj och fint. Mycket tider att passa. Skrivit en del. Kapitelböcker. Och lite Bortvissnandet igen. Städat. Rensat ut. Och så kontorsjobbat. Man dör snabbare om man har ett stillasittande jobb. Tack för den informationen alla forskare. Tvångsköpt fler anteckningsböcker som jag tror ska komma till användning någon gång. Börjat varje dag med yoga! Hur gick det till? Solhälsningen tjohej, solhälsningen tjoho. Trots det är det svinkallt i Lund. Skruvat fast låshaspar på toalettdörrarna så att gäster ska känna sig trygga. Tog bara två år från det att jag tänkte tanken till att det blev av. Lämnat tillbaka bok på biblioteket i tid som omväxling. Dock var boken förstås oläst. Igen. Promenerat mycket. Cyklat. Och ... börjat läsa Karin Liljas Växla ner. Ironi. Kanske.

Bokens dag i världen

Jovisst. Idag är det Världsbokdagen. Jag firar med att gå med i Barnens Bokklubb. En av premierna som jag väljer: Känn igen 25 träd och buskar av Björn Bergenholtz. För trots att jag heter som ett träd kan jag i verkligheten högst känna igen tre-fyra. Tveksamt om jag ens känner igen Fraxinus excelsior.

Idag klarade jag det inte längre

Ja. Det är en sjörövarhatt. Ja. Det är en Dagens Industri.



Stor-Dockis. I värsta hatten.

En mörk risk

Som barn älskade jag ord- och bokstavslekar. Blir kanske inte lika mycket av den varan som vuxen men till exempel anagram är alltid roligt. Och så bra med internet också för här finns hur mycket av anagramgeneratorer som helst.
Mitt namn Rikard Ask kan då istället bli:
arkadskri, diskar kar, rakad risk, skrika dra, rida karsk, dra rik sak eller skadar rik.

Och på engelska blir det ännu bättre:

a dark risk

Det är numera mitt signum. Ska nog trycka upp en t-shirt med den texten på.

Måne och stjärnor

Årets mysteriodling startades i helgen. Inte så lätt att lista ut från bilden att det rör sig om vattenmelon, blomkål och smultron.

Mysterieodlingen 2013.

Vattenmelonsorten är Moon and stars. Ser helt bisarr ut, som en natthimmel.

Vattenmelon Moon and stars. Bild från Impecta.se.

Påsken - kust till kust

Det var den påsken det. Blev en resa i Skåne, kust till kust. Först Österlen. Grymt kallt och mycket snö.

Smedstorp, Österlen

Sedan min favoritplats, Margreteberg, stranden mellan Höganäs och Strandbaden. Med Kullaberg och Mölle långt där borta. Vrider man blicken ut över havet ser man Danmark, Gilleleje. Vänder man sig inåt land ser man reningsverket. Ingen snö här men isande kallt.

Margreteberg med Kullaberg i fjärran.

Tre böcker i en och samma smäll

Läsandet gick trögt 2012 så nu har jag en ny lässtrategi. Inte en bok åt gången utan tre. Ologiskt kanske, då går det ju ännu långsammare. Strunt samma om det är smart eller inte. Man behöver leta sig nya vägar ibland. Tre helt olika böcker som jag varvar med. Känns bra än så länge. Jag började i förrgår.

Leif GW Persson Den som dödar draken.  Ibland ger jag mig ut på den nattgamla isen och läser något ur en genré som jag brukar undvika. En deckare alltså. Inköpt för en tia på en loppis. Jag har för övrigt Lef GW som bobblehead-docka i min skrivarhörna. Som inspiration och påminnelse. Kan Leif skriva, kan jag.

Stuart Horwitz Blueprint Your Bestseller: Organize and Revise Any Manuscript with the Book Architecture Method. Jag gillar att läsa konkreta skrivrådsböcker. Det här är absolut en sådan. Mycket spännande grepp hur man kommer vidare med en roman om man har kört vilse ut i björkskogen efter att ha skrivit en sådär etthundrafemtio sidor.

Tove Jansson Sent i november. Favorit i repris. Har säkert läst den tio gånger förut. Lika bra varje gång.

Jean-Claude Van Damme sover i en låda

Jag började skriva historier år 2000. Under nittiotalet jobbade jag som förlagsredaktör/läromedelsförfattare men tänkte aldrig ens tanken att skriva skönlitterärt. Så hamnade jag i en livskris, flyttade till ett pensionärsområde i Lund, var lägre än en sjunken båt. Nu minns jag inte längre vad det var som fick mig att börja skriva men jag minns att jag blev manisk. Skrev och skrev och skrev. Hittade ett av dessa sönderskrivna anteckningsblock häromdagen och det var med rödare och rödare öron jag läste. Hu. Inte bra.

2004-2005 gick jag Författarskolan på Lunds universitet. Skrev en roman, skrev bilderböcker, skrev låttexter. Till och med poesi (om Jean-Claude Van Damme). Vek sjörövarhattar.

2007 slutade jag tvärt att skriva. Anledning okänd. Och det dröjde till 2010 innan jag började igen. Och det var den här boken som fick mig tillbaka. Gräsligare bokomslag får man leta efter. Jag hittade den på en bokrea. Inte den där vanliga rean utan mer sorten då bokhandlarn har hittat några osäljbara böcker i ett skåp och tänker bättre tjäna en tia istället för att slänga skiten. Jag köpte ett exemplar. Varför jag började läsa kan man undra men läsa gjorde jag. Och fick en sådan där Oppfinnar Jocke-lampa över skallen. Plockade genast upp den förlorade romanen och använde metoden som beskrivs i Making a Good Script Great.  Så roligt det var att skriva och skriva om! Ja, det var så roligt att jag utbildade mig till skrivlärare på Skurups folkhögskola.

Nu är det 2013 och jag har till och med en egen skrivhörna med sekretär. Romanen är klar men ligger och goar till sig och väntar på en redigeringsomgång till. Sedan skickas den till förlag. Tror jag. En bilderbok blir förmodligen klar och utgiven senare i år. Och så kapitelboken för barn som jag började på för någon vecka sedan.

Men Jean-Claude Van Damme då? Äh. Han sover sin skönhetssömn i sekretärens nedersta låda.

På upptäcksfärd

Under många år hade jag böckerna i bokhyllan nitiskt sorterade i bokstavsordning efter författarefternamn. Och barnböcker för sig, skönlitterärt för vuxna för sig, faktaböcker för sig.

Man vaknar upp en dag och frågar sig varför. Glädjen med en boksamling stendör. Nu har jag allting i oordning. Huller om buller. En bokhylla att gå på upptäcksfärd i.

Astrid och influensan

Har åkt på otrevlig influensa modell gris eller så. Man kan aldrig så noga veta med influensor. Nu är jag bättre tack och lov. Och de dagar jag orkade öppna ögonen har jag läst. Bland annat Astrid Lindgrens Madicken. Och till och med sett filmerna. Och vilka filmer sen!

Astrid Lindgren var ju inte bara författare och innan det sekreterare utan även förlagsredaktör på Rabén & Sjögren under många år. Eller rättare sagt var ansvarig för barnboksutgivningen. Finns så klart mycket att lära av hur Astrid skrev barnböcker men även hur hon skrev refuseringsbrev. Här är ett till Barbro Lindgren.

Alla dessa vackra böcker

Jag gillar böcker. Under många år köpte jag på mig ett hutlöst antal i en hutlös takt. Säkert en tjugo - tjugofem nya böcker per månad. Det gör jag inte längre. När ska man hinna läsa dem alla? För 2012 ser min läslista ut så här:

1. Elias Portolu av Grazia Deledda
2. Sherlock Holmes vs Moriarty av Arthur Conan Doyle
3. Born to Run av Christoffer McDougall
4. Vad jag pratar om när jag pratar om löpning av Haruki Murakami
5. Nio noveller av JD Salinger
6. Beowulf av R Nye
7. Ödets svärd av Andrzej Sapkowski
8. Alla dessa vackra hästar av Cormac McCarthy
9. Dumskallarnas sammansvärjning av John Kennedy Toole
10. En hondjävuls liv och lustar av Fay Weldon
11. Lennart Lordis loggbok av Tove Berggren

Elva böcker alltså på ett helt år. Det går långsamt här.

Dagens Industri och öl

Jag har två tvångstankar. Den första råkar jag sällan ut för nu för tiden. Mest för att jag aldrig hamnar i situationen där tvångstanken uppstår. På krogen eller puben. Som student och blivande rockstjärna hände det oftare. Tvångstanken är så här: Säg att man går på krogen med en vän eller vänner och så sitter man där vid ett bord och pratar och dricker varsin öl. Efter en liten stund vandrar min blick mot glaset med ölen som den som sitter mitt emot mig dricker ur. Vi pratar men snart hör jag inte längre vad som sägs. Ölglaset. Jag måste bara ta det och hälla ölen över huvudet på min vän.

Den andra handlar om Dagens Industri. Papperstidningen. Den som trycks på rosa papper. Jag läser den aldrig men varje gång jag ser den ligga på ett bord (säg i fikarummet på jobbet) eller se någon läsa ur den får jag lust att springa fram, slita ut en sida och vika en sjörövarhatt.

Ingen kan vara nere med en ballong, sa Nalle Puh. Det gäller även för sjörövarhattar.

Så här viker man en sjörövarhatt (av Ystads Allehanda).

Skrivhörnan

Jag har en skrivhörna. Där sitter jag nu och skriver det här. En gammal sekretär, en sliten vit korgstol, några anteckningsböcker, pennor, en bärbar dator vars batteri har gått hädan sedan länge. Men framför allt Marsupilamin (som har blivit två efter att ha städat barnens rum), grodan i badbyxor och sparbössan. Just idag har jag gästbloggat om skrivhörnan på Tankar under tallen.

I sjörövarhatten

En gång drömde jag om att köpa en båt och bo på den.  Jag prenumererade till och med på en seglartidning. Minns inte vad den hette. Det var en sådan där ogenomtänkt romantisk dröm så som drömmar kanske ska vara. Jag har bara seglat en enda gång i hela mitt liv. Och det finns ingenting som skrämmer mig mer än mörka djupa kalla vatten. Det skånska bondblodet flyter nog allt för tjockt i mina ådror. Bo på en båt ... Ensamsegla till Franska Guyana ... Hur tänkte jag där? Nu bor jag i radhus med trädgård. Odlar hallon. Sitter vid en sekretär. I Lund. Inget hav här inte.