Jean-Claude Van Damme sover i en låda

Jag började skriva historier år 2000. Under nittiotalet jobbade jag som förlagsredaktör/läromedelsförfattare men tänkte aldrig ens tanken att skriva skönlitterärt. Så hamnade jag i en livskris, flyttade till ett pensionärsområde i Lund, var lägre än en sjunken båt. Nu minns jag inte längre vad det var som fick mig att börja skriva men jag minns att jag blev manisk. Skrev och skrev och skrev. Hittade ett av dessa sönderskrivna anteckningsblock häromdagen och det var med rödare och rödare öron jag läste. Hu. Inte bra.

2004-2005 gick jag Författarskolan på Lunds universitet. Skrev en roman, skrev bilderböcker, skrev låttexter. Till och med poesi (om Jean-Claude Van Damme). Vek sjörövarhattar.

2007 slutade jag tvärt att skriva. Anledning okänd. Och det dröjde till 2010 innan jag började igen. Och det var den här boken som fick mig tillbaka. Gräsligare bokomslag får man leta efter. Jag hittade den på en bokrea. Inte den där vanliga rean utan mer sorten då bokhandlarn har hittat några osäljbara böcker i ett skåp och tänker bättre tjäna en tia istället för att slänga skiten. Jag köpte ett exemplar. Varför jag började läsa kan man undra men läsa gjorde jag. Och fick en sådan där Oppfinnar Jocke-lampa över skallen. Plockade genast upp den förlorade romanen och använde metoden som beskrivs i Making a Good Script Great.  Så roligt det var att skriva och skriva om! Ja, det var så roligt att jag utbildade mig till skrivlärare på Skurups folkhögskola.

Nu är det 2013 och jag har till och med en egen skrivhörna med sekretär. Romanen är klar men ligger och goar till sig och väntar på en redigeringsomgång till. Sedan skickas den till förlag. Tror jag. En bilderbok blir förmodligen klar och utgiven senare i år. Och så kapitelboken för barn som jag började på för någon vecka sedan.

Men Jean-Claude Van Damme då? Äh. Han sover sin skönhetssömn i sekretärens nedersta låda.