Recension - Ett monster med snurrig päls

Fin recension hos Barnboksprat.se. Kul!

Ur läsloggen - Tom Sawyer, 62 dagar och Harry Potter

Hej vad det är roligt att läsa böcker just nu. Och flera borde-ha-läst-böcker avverkas.

Mark Twains Tom Sawyers äventyr. En verklig klassiker som inte enbart åldrats med grace. Rätt brutal. Aga. Rasism. Och Tom Sawyer är ju egentligen värsta sortens rötägg. Det är inte det nyfikna barnets godmodiga hyss som i Emil i Lönneberga. Sawyers hyss är taskiga, överlagda.

Cilla Naumanns 62 dagar. Hmmm. Högt ställda förväntningar kan sabba en läsupplevelse. Så blev det här. Hört mycket gott om boken men den levererade inte fullt ut. Det var som att se en Ulf Malmros-film. Det är bra och man vill så gärna att det ska vara fantastiskt men något viktigt saknas. Osäkert vad.

J.K. Rowlings Harry Potter och de vises sten. Oj då. Har jag inte läst den? Vad ska man säga ... Men nu håller jag på. Och den är bra. Jag lägger märke till att Rowling är skicklig på att välja vad i berättelsen som ska sammanfattas och vad som ska beskrivas mer detaljerat med dialog och det faktiska skeendet. Hon har fin koll på en av de mer misstolkade skrivreglerna, "show don't tell". Astrid Lindgren var mästare på att "show" rätt saker och "tell" resten, dvs. vad som ska summeras i en berättelse och vad som inte ska det. Rowling är också bra men på några få ställen känns det som om hon väljer fel.

Ett monster med snurrig päls ger sig av

Nu har Ett  monster med snurrig päls lämnat min skrivbordslåda för alltid och gett sig ut i världen. Via Jutta Falkengren, till Willa Holma förlag, till Adlibris, till Bokus, till Svanens gröna boklista och vem vet var.

Hej då monster! Var rädd om dig.

Ill. Jutta Falkengren 2013.

Ur Skrivloggen - Ett monster med snurrig päls

10 oktober 2013. Releasedag för Ett monster med snurrig päls. En berättelse på rim och med en given rytm, som en sång.

Jag har hört en hel del säga det och igår läste jag det igen i en författares skrivtips - undvik att rimma. För det slutar med att man bara jagar rim och har svårare att få sagt det man ville säga. För mig blir rimmen en lek och en ram att utforska. Med Ett monster med snurrig päls började jag ur min dotters teckning av ett monster som såg snurrigt ut och hade stora vassa tänder. Så kom första raden:

Ett litet monster med snurrig päls

som snabbt följdes av:

och vassa tänder som gick på räls

Ännu vet jag inte vilken berättelse det ska bli. Rytmen, melodin, finns där men hur fortsätta? Jag minns inte längre varför det blev:

sov alltid till långt in på dagen
vaknade tidigt: Aj, ont i magen.

Ill. Jutta Falkengren 2013

Sedan läggs rad på rad till som en lek eller en vild gåta som ska få sitt svar. Varför har monstret ont i magen? Vad kan göras åt det? Jag vet inte från början vad det är jag vill ha sagt. Inte ens nu, då boken finns, vet jag. Kanske är det bara en berättelse om ett monster som får ont i magen.

Det intressanta startar sedan - en illustratör läser texten och ska ur det skapa bilder. Jag och Jutta diskuterade en hel del om uppslag och utseenden och så. Olika idéer om vad som skulle kunna finnas med i bilderna. I de flesta fall kom Jutta med ett förslag som vi sedan utgick ifrån. Texten är ju på sin höjd femtio procent av en bilderbok. Och den hade lästs och upplevts på ett helt annat sätt om det varit en annan illustratör som tolkat och lagt till annat. Men Juttas illustrationer blev fantastiska och något nytt skapades av det som var min text.

Det kanske ännu mer intressanta startar nu, när texten inte längre är min, när illustrationerna inte längre är Juttas, när boken inte längre är vår. Nu när en läsare tar till sig berättelsen. Hur läsaren läser och tolkar. Finns det mer än ett lager i texten? Tolkar läsaren in olika saker beroende på ålder? Det lilla barnet, det större barnet, den vuxna?

När jag skrev texten hade jag inga medvetna tankar om att det handlar om något annat än ett monster med magknip som försöker bota det och på vägen träffar två bin, en häxa och en drake. Men det undermedvetna drar sina strån till stacken. Och tillsammans med bilderna skapar texten något som jag inte hade en tanke på när jag skrev. Bilderböcker är otroligt häftiga att skapa!

Dagarnas skum

Dagarna flyter bara ihop. Redan en bra bit in i oktober. Fint väder i alla fall. Försöker skriva, läser en del. Försöker ta beslut men allt är en röra. Skrivandet och läsandet är viktigt så mycket vet jag. Men vad är det jag vill? Varför? Vem är jag? Egentligen?

Tar långa promenader. Runt runt i Lunds centrum. Sådant som jag påstått vara viktigt, kanske är det bara skum. Om jag borrar mig ner till kärnan, om det skulle gå, vad består denna av? Allt är en röra.

Plötsligt vill jag skriva om kärlek. Men hur? Varför inte om döden? Det försökte jag en gång. Det blev inte som jag tänkt. Tidigt i mitt skrivande liv förstod jag att min fantasi, mitt inre rörde sig i barnets värld. Det var detta som var mitt kall om man så vill. Jag ville inte acceptera det. En slags skam föll över mig. Varför? Det är sådant som flyter upp ur röran. En del är skum men annat är, måste vara, vatten.