På skrivarhörnsfronten mycket nytt

Det händer saker i skrivarhörnan. Vad för saker? Mest har det en tendens till att papper, block, pennor, böcker, kluriga smågrejer och krafs teleporterar dit. Ingen vet hur det går till. Och nu även en stråhatt.

Nu med hatt.

Och även skrivsaker.

Snurriga pälsen: Träffade illustratören i veckan och såg de första bilderna. Mycket knasigt och fint blir det. Pillat lite med texten men inga egentliga ändringar. Det är väl bara ett ställe där rytmen känns ... ja ... konstig.

Månkatten: Skriver förstamanus. Började med det under skrivarhelgen men fick ta ett steg tillbaka. Jag hade tydligen glömt bort att jag inte trivs med att skriva förstamanus direkt in i datorn. Nä, för hand i en anteckningsbok ska det vara. Och vem vill inte skriva i böcker som ser ut så här:

Franska, perfekta för Månkatten.

Och det där med att ha handlingen helt klar, i detalj, innan man börjar skriva förstamanus. Det kommer jag inte att göra om. Det blev plågsamt. Jag satt nästan mest och tittade på klockan. Och jag fick verkligen tvinga mig att sätta mig att skriva. Urk. Och tvi. Skrivandet måste börja som en lek ur bara en bild eller en mening eller en känsla. Och skriva på dator? Nej tack. Jag känner mig ofri och får inget flyt. Redaktörsmonokeln åker på direkt. Nej, datorn kommer först när omskrivandet börjar. Då är den oslagbar.

Annars? Jo tack. Skalbaggen Superhjälte föddes under skrivarhelgen. Så det och anteckningsböckerna ovan var nog det bästa som hände under skrivarhelgen.

"Men skalbaggen du är ju så liten."
"Snack! Här ska röjas."

Inferno vs Månkatten

Jag har skrivarhelg. Bara jag och datorn. Österlen var det tänkt. Istället befinner jag mig nu i ett litet rum i Lunds centrum. Bara trettio meter från där August Strindberg under säg Trias en gång bodde och då tydligen skrev Inferno.


"Inferno" var det, ja.

Jag gick precis förbi det där huset och försökte föreställa mig att Strindberg också gick just här just nu fast för 2000 år sedan. Även han hade precis varit ute och ätit kvällsvard, säg pizza. Okej inte pizza då, sill eller något och nu skulle tillbaka in och skriva. Gick väl så där. Strindberg hade sitt universum. Jag har mitt. Inferno vs Månkatten (som berättelsen delvis heter som jag skriver förstamanus till).

Ge mig din bästa James Dean

Min frisörfobi tog en oväntad vändning för några timmar sedan. Sökandet efter frisören med veka handleder avslutades. Eller snarare så tänkte jag tvärtom. Så här: "Jag går till någon riktigt billig frisör som för att kunna hålla dessa låga priser, säg 130 kr för en klippning istället för 465 kr, ju måste klippa minst tre gånger så fort. Och kamma. Det finns alltså ingen tid att stå och tokkamma mitt redan spikraka hår och känsliga hårbotten." Smart, eller va?
Så jag ger mig ner till centrum och vandrar runt på måfå. Det finns riktigt många hål-i-väggen-frisörer här. Jag går förbi de flesta tre fyra gånger. Till slut vågar jag mig ner i Salong Ali som ligger i en källare. Tre trappsteg så är man nere. Men det är ingen där.
"Hallå?" 
"Kommer strax", hörs det dämpat från bakom ett draperi.
Jag står där rak i ryggen som en tennsoldat. Då kommer Ali. Kroppsbyggare, tatueringar.
"Sätt dig", säger han.
Ryggen är ännu tennsoldatens men axlarna börjar hänga. Jag sätter mig i alla fall.
"Ja?" säger Ali.
"Kortare", försöker jag med och ler lite snett.
Ali ler inte. Han viker ner min skjortkrage och klämmer något vitt smörpapper runt min hals. Samtidigt som han vant sveper ett svart frisörskynke över mig frågar han: "Hur vill du ha det?"
 Jag flackar med blicken och ser att det hänger foton på filmstjärnor i tjusiga frisyrer på väggarna. "Ge mig din bästa James Dean", kraxar jag.
Ali rör inte en min.

Nio och en halv minuter senare går det en James Dean-kopia på stans gator. Det vill säga, om han plötsligt blev förvandlad till en gråtmild mellanstadielärare med hålfotsinlägg och en stående lottorad som han aldrig vinner på.

Sökes: Frisör med klena handleder

God dag, mitt namn är Ragnar jag jobbar på kontor, jag fyller trettiotre i maj och jag har fyrtiofem i skor. Eeeh ... eller inte riktigt. Jag är inte farbrorn som inte vill vara stor. Jag vill vara stor. Eller jag ville det som barn. Det var min största önskan. Att bli vuxen och få bestämma själv. Kanske var det för att jag var så rädd för allting. Att bli vuxen handlade kanske om att slippa vara rädd. Och det var nog rätt. Jag är inte rädd för någonting längre.

Okeej ... inte riktigt sant. Om inte mörka djupa vatten, karuseller och ballonger fanns. Och frisörer. Jovisst. Frisörer. Ett tag klippte jag mitt hår själv för att slippa. Men mina talanger inbegriper inte sax och kam. Nu drar jag mig istället i det längsta. Där av slängluggen på bloggbilden härintill. Den är från några år sedan. Idag är det mer Pocahontas-looken som gäller, mittbena, kanske flätor. Fast flätor hamnar nog i mustasch-och stubbat-hår-facket (det finns tyvärr bildbevis). Det kräver ett självförtroende vida överstigande mitt.

Tricket med frisörerna har varit att hitta en späd frisörvarelse med klena handleder. Jag är sjukt håröm. Och som inte är jobbig att kallprata med. Finns det sådana frisörer? Jo, de finns. Har haft en Kristina under några år men nu har hon slutat och ska omskola sig till revisor. Där av det här blogginlägget. Jag måste hitta en ny klippare. Snart.

Sekretären, pälsen och blomkålskillen

Inne i en fin skrivperiod nu. Vaknar tidigt och klafsar bort med småsumpiga strumpor till sekretären. Skriver på. Kapitelböckerna, renskriver romanen. Fångar in förlupna tankar. Hittar på. Skapar världar. Ljuger. Loggar.

Och det verkar som att bilderboken, om monstret med den lustiga pälsen, hinner bli utgiven till bokmässan i september. Skojskoj om det blir så.

I trädgården kör naturen på utan att ens tänka på att jag inte har hunnit dra upp kalsongerna än efter den lååååååååånga vintern. Men strunt samma, lite så och då funkar fint i en trädgård om man inte har Norrvikens trädgårdar-komplex. Melonerna lever än som jag satte. Blomkålen lite mer slokörad. Fast man kan inte lyckas med allt. Jag är kanske helt enkelt inte en blomkålskille.

Förlåt, jag vet inte varför jag länkade till just den sidan.

Vid regnbågens slut finns ett skatteverk

Deklarationen klar och inskickad. Nytt rekord på alla sätt och vis. Gjorde den på webben med bank-id och hela klabbet. Precis som ifjor. Men i år tog det bara en kvart med säkert hundra bilagor och små vackra fält hit och dit. Och bäst av allt, klockan är 22.45. Alltså 1.15 kvar till dödens ögonblick. I fjor hade jag tre minuter till godo. Tidigare år har man flängt som en slips ner till skatteverket någon minut i tolv. I snö och hagel, eller så. Visst några fält blev i år ifyllda på en höft eller stortå. Och Skatteverket - om ni läser detta - så får ni skjuta mig om det blev fel på en siffra eller två. Det är bara fair.

So long! Nu ska jag vika en sjörövarhatt av pappersversionen av deklarationen.