Ge mig din bästa James Dean

Min frisörfobi tog en oväntad vändning för några timmar sedan. Sökandet efter frisören med veka handleder avslutades. Eller snarare så tänkte jag tvärtom. Så här: "Jag går till någon riktigt billig frisör som för att kunna hålla dessa låga priser, säg 130 kr för en klippning istället för 465 kr, ju måste klippa minst tre gånger så fort. Och kamma. Det finns alltså ingen tid att stå och tokkamma mitt redan spikraka hår och känsliga hårbotten." Smart, eller va?
Så jag ger mig ner till centrum och vandrar runt på måfå. Det finns riktigt många hål-i-väggen-frisörer här. Jag går förbi de flesta tre fyra gånger. Till slut vågar jag mig ner i Salong Ali som ligger i en källare. Tre trappsteg så är man nere. Men det är ingen där.
"Hallå?" 
"Kommer strax", hörs det dämpat från bakom ett draperi.
Jag står där rak i ryggen som en tennsoldat. Då kommer Ali. Kroppsbyggare, tatueringar.
"Sätt dig", säger han.
Ryggen är ännu tennsoldatens men axlarna börjar hänga. Jag sätter mig i alla fall.
"Ja?" säger Ali.
"Kortare", försöker jag med och ler lite snett.
Ali ler inte. Han viker ner min skjortkrage och klämmer något vitt smörpapper runt min hals. Samtidigt som han vant sveper ett svart frisörskynke över mig frågar han: "Hur vill du ha det?"
 Jag flackar med blicken och ser att det hänger foton på filmstjärnor i tjusiga frisyrer på väggarna. "Ge mig din bästa James Dean", kraxar jag.
Ali rör inte en min.

Nio och en halv minuter senare går det en James Dean-kopia på stans gator. Det vill säga, om han plötsligt blev förvandlad till en gråtmild mellanstadielärare med hålfotsinlägg och en stående lottorad som han aldrig vinner på.