En schimpansen hög på plockgodis eller dagen efter bokmässan

Ja, då var årets bokmässa i Göteborg över för mig. Redan. Kul att vara där. Rent av träffa läsare. Signera några ströex. Kändes lite snopet att åka hem redan igår kväll. Mässan varar ända till söndag. Kändismyller som vanligt. En leende Mona Sahlin ensam i vimlet var fint att se. Och hade jag kunnat bli starstruck hade jag blivit det när Nina Hemmingson signerade sina seriealbum. Nu gick jag bara förbi lite långsamt.

Idag har jag skrivit en essä om skrivande. Lite snurriga tankar. Jag märker att ju längre tiden gick med att skriva det här desto mer spårade mina formuleringar och ordval ur. Studsade omkring som vildkaniner som försökte komma ur en bur. Först tänkte jag ge den titeln En schimpans hög på plockgodis eller den fantastiska Älskaren. Sen fick den den här tradiga men tydliga titeln istället (delkursen på min utbildning heter nämligen så):

Att skriva och kritiskt granska

När jag läser Att skriva av Marguerite Duras, Om konsten att läsa och skriva av Olof Lagercrantz och The faith of a writer av Joyce Carol Oates så tänker jag på skrivprocessen, både min egen och på deras, på hur fysisk rörelse och skrivande verkar ha ett samband, och inte bara på hur, varför och när man skriver, utan även på var, skrivplatsen alltså.

Gällande skrivprocessen så finns det antagligen lika många olika sätt att få ihop en skriven berättelse som det finns författare. Oates har sitt sätt, Duras sitt, Lagercrantz sitt (och jag mitt). Och hur de tre böckerna skiljer sig åt, för det gör de verkligen, avspeglar troligtvis väl hur deras skönlitterära böcker också har kommit till. Den akademiske, halvt undflyende halvt megalomaniske, Lagercrantz, den oplanerade, nonchalant filosofiska Duras, den flitiga, mörkerkloka Oates.

Oates och Lagercrantz är väldigt inne på att det är mycket viktigt att läsa (både klassikerna och samtida) om man vill bli en god författare. Alltså, det är en nästan avgörande faktor för att lära sig hantverket att skriva. Och om man vill se skrivprocessen ur ett längre perspektiv så är läsandet, och studerandet av andra författares böcker (till och med imitationen) en stor pusselbit som inte bör fuskas bort. Annars riskerar man att förbli en amatör som Oates lite bryskt uttrycker det.

Jag gillar att läsa böcker om skrivande. Alltid lär man sig något eller så kommer sådant upp till ytan som man redan kände till men glömt bort. Hos Oates tar jag till mig: Write your heart out och Don’t be discouraged. Jo, det visste jag redan men det är bra råd ändå. Framförallt efter att ha varit på Bokmässan och paddlat med kanoten över bokatlanten.

Från Duras sparar jag hennes tankar om skrivande som något som måste vara oplanerat. Varför skriva om man redan vet berättelsen? Då behövs den ju inte skrivas. Det är av egoistiskt bekräftande skäl. Så skriver jag också. I början av en berättelse måste skrivandet vara oplanerat, en lek, en gåta vars lösning finns där framme någonstans. Det ska vara kul att skriva, inledningsvis, sedan när berättelsen når en viss gräns (denna vet jag aldrig från början) så slutar jag skriva och sätter mig ner och försöker ta reda på vad det egentligen går ut på. Vad är temat? Vilka scener är de viktiga? Vad gör den personen här? Och så vidare. Nu planerar jag. Och sedan skriver jag om och om och om igen. Jag hörde en radiointervju med Henning Mankell för ett tag sedan där han fick frågan om han var en sådan som planerade bokens handling först eller bara satte sig och skrev. Han planerade. Och trodde inte på de författare som påstod att de inte planerade först. Att alla är olika och att man kan nå samma resultat fast att man tar olika vägar verkar inte vara Mankells melodi.

En annan fin sak som Oates ger råd om är förstamanuset, jo, det kan vara asjobbigt att skriva och så blir det ändå som om det var skrivet av en schimpans hög på plockgodis. Men, säger Oates, ge inte upp. Du kan alltid skriva om och ändra, andramanuset blir kanske som en pilgrimsfalk genom luften, ett glädjefnatt. Don’t ever give up!

Det är främst Oates som skriver om hur fysisk rörelse och skrivande verkar gå hand i hand. Löpning i hennes fall (och många andra samtida författares, Martina Haag, Johan Teorin, Torbjörn Flygt). Hos andra är det vandrandet. Och så är det för mig. Jag skriver i flykten kan man säga. Jag vandrar med min kappsäck i timmar, så sätter jag mig någonstans, skriver, sedan vandrar jag igen, sätter mig någonstans, skriver och så vidare. Av enkelhet blir det oftast i Lund där jag bor, gärna i centrum. Ibland i Helsingborg, ibland Malmö, ibland Österlen. Förflyttningen, den långsamma, gör att jag kan fokusera tankarna på berättelsen på ett annat sätt än om jag sitter på en stol eller ligger på en spikmatta. Kanske är det också att vara utomhus. Luften, ljuset. Jag vet inte.

Platsen man skriver på, för Duras är det huset i Neauphle, det stora, där hon kunde vara ensam utan att vara ensam, i sovrummet eller vardagsrummet, med utsikt mot parken. Oates har en skrivarstudio med mycket ljus och utsikt mot vatten, alltid detta vatten. Var Lagercrantz skrev är höljt i dunkel. Man får för sig ett arbetsrum med mörka möbler, tjocka mattor och där ingen fick störa honom. Fast det är bara i min fantasi. Jag har testat att ha en skrivarlya, i ett konstnärskollektiv. Det passade mig dåligt. Jag var aldrig där. Och så en skrivarhörna i det lilla radhuset där jag bor med familjen, vid en gammal sekretär som jag köpte på loppis som barn. Jag skrev aldrig där heller. Jag skriver i rörelse, en långsam resenär, en författarnomad utan hem. Hemmet är min kappsäck, i den har jag datorn, blocken, pennor, böcker, saxar. En fladdermus som reflex. Den fysiska vandringen är planlös. Vandraren har ingen stans att gå, om man så vill. Men inuti finns det rörelse, i tankarna, berättelsen rör på sig, orden hittar sin plats. Det finns vattenhål, oaser någonstans. UB1, Stadsbiblioteket, SOL-centers källare, Gerdahallens café, fontänen vid universitetsplatsen, Botaniska trädgården, eller vilken parkbänk som helst vid fint väder. Men även gamla hundar vill sitta ibland. Jag försöker lära mig att skriva hemma. Vid köksbordet, vid pysselbordet, i den gröna fåtöljen. Men jag vill kanske hellre stå upp och skriva, eller vill jag det? Inbillar mig att det finns något bra med att vara på tårna, att bara kunna gå därifrån, att inte slita på tyget i kostymbaken. Kanske en skrivpulpet.

För att skriva krävs ensamhet. ”Man finner inte ensamheten, man skapar den”, som Duras säger. Och det verkar många författare mena är den negativa delen med att vara författare. Att det är så ensamt. För mig är det en bonus. Ensamhet äger. Det är då jag kan tänka klart, det är då jag fyller på tömda energifack, det är då jag kan fokusera. ”Man finner inte ensamheten, man skapar den”. Man kan även säga att det i vår hektiska fullbokade tid också är en viktig del av skrivandet. Man måste avsätta tiden, man måste prioritera skrivandet, man måste skapa ensamheten. Utan den – inget skrivet.

Som böcker betraktat gillar jag Oates bok bäst. Den tilltalar mig. Den är vänlig men ärlig och ger många uppmuntrande tips utan att försöka trycka ner någon med hur svårt det är att skriva riktigt bra. Det fattar man ändå. Duras bok är mer svårtillgänglig. Ett mysterium. Lagercrantz bok är jag nollställd inför. Han är för säker på sin sak och trackar ner på en del böcker som om hans tolkning är sanningen. Och ändå. I deras skönlitterära gärning känner jag mig mer hemma hos Duras. Den fantastiska Älskaren. Inget jag läst av Oates eller Lagercrantz är ens i närheten.

Fladdermusgrottan, here we go

Livlig dag idag. Började med Tai Chi i ottan. Sedan inlämning av Snodden och Månkatten, tio sidor, till min responsgrupp på kursen. Firade det med en Daim. Sedan läst några kapitel ur The Faith of a Writer av Joyce Carol Oates och tänkt på hur min essä om skrivande ska se ut. Tror det blir om skrivprocess, skrivplats och om hur skrivande och fysisk rörelse hör ihop. Kul? Ja ... Tror det. Det är bra att ibland stanna upp och tänka igenom saker, och att skriva mer dem.

Och alldeles nyss fick bilderboksmanuset Stora Skuggan som jag yrade om i något blogginlägg stryka på foten. Plötsligt insåg jag att jag behöver göra upp med Fladdermusgrottan. Och plötsligt föll rimmen på plats för första uppslaget.

Snodden och Månkatten - tankar kring

Snodden och Månkatten är en kapitelbok tänkt för nya läsare, 6-9 år ungefär. Det handlar om två flickor och deras mamma som flyttar till ett nytt hus. Och en mystisk katt. Än så länge är det tidigt i processen och jag skriver ganska planlöst. Jag klarar inte att planera i förväg med synopsis och så. Då säckar allt ihop som ett korthus. 

Skrivandet måste inledningsvis vara en lek, en slags gåta. Jag skriver på tills jag når en gräns då jag känner att nu måste jag sätta mig ner och ta reda på vad det hela går ut på. Då planeras det, berättarkurvor ritas upp, personer kommer till eller försvinner. Sedan skriver jag om och om igen tills berättelsen är färdig. På vägen förenklar jag, hittar rätt ord där fel ord använts, slipar oslipad dialog osv. Det är kanske ett kaotiskt sätt att arbeta på men jag har testa mig fram till det som funkar bäst för mig.

Jag är alltså osäker på vad som kommer att hända härnäst i berättelsen. Temat är något/några av följande (tror jag) ensamhet, fantasi, att vara på flykt från något, utsatthet.

En fråga som jag grunnar på nu är om Månkatten är en talande katt eller inte. Magisk realism eller bara realism? Jag vet dock hur det slutar, vart Snodden är på väg. Saker dyker upp på skrivvägen, saker som jag inte såg komma, mycket kan ändras, rent av hela berättelsen. Det är det som är det roliga med att skriva.

Jag grunnar även på var pappan är. Finns det ens en pappa? Har han något med flytten att göra? Vad är de på flykt ifrån? Är de på flykt?

Så går jag ner i min källare

Nja, jag har ingen egen källare, men jag hittade en bra plats att skriva på idag. Källaren under SOL-center. Lugnt och svalt. Bra ljus, nära till toaletter, och så hör man surret från studenterna i Caféet precis ovanför trappan. Precis lagom socialt för mig.

Skrev om och redigerade Stora Trollet bakar. Och bilderböcker är nog egentligen mitt gebit. Det är roligt, det är en lek utan prestationskrav. Det är pyssligt och med bilder och skisser och saxar och kritor och klister. 

Jag skriver oftast ut texterna och sätter ihop dem till små böcker så att rytm och bläddring mellan uppslagen känns bra. Blivit så nöjd med Stora Trollet bakar att jag kommer att skicka till förlag i nästa vecka. Tror jag.

Skrivarhörnan RIP

Nu har det hänt. Skrivarhörnan är slaktad. Eller tömd. Och sekretären har fått ett nytt hem på A:s rum. Hon har redan fyllt den med bra att ha saker. Och suttit och målat flygplan. Hon är nöjd. Jag är nöjd. Jag satt inte och skrev i skrivarhörnan en endaste gång.

Jag vandrar istället med min kappsäck fylld med dator, böcker, block, pennor. Och skriver var som helst.

En vagabond. En luffare. En pilgrim. Tror jag väljer det sista. En pilgrim är alltid fri.

Så här ser kontoret ut idag:

Stora Trollet bakar

Mitt andra skrivprojekt är bilderboksmanuset Stora Trollet bakar. Första försöket skrevs ca 2009. Jag har till och med ritat små skisser över hur jag tänkte mig Trollet. Skruvad berättelse med ganska lite text på varje sida.

Gör en ny version nu. Slutför. Skickar sedan till spridda förlag tror jag. Om det blir bra. Kanske.

Fick en ny ide till rimmat bilderboksmanus idag. Det är kul att begränsa sig med en rytm och rim. Det blir en lek och ett pussel som ska gå jämnt ut. Stora Skuggan är arbetsnamnet. Handlar om att må mentalt dåligt. Fast skruvat några varv i humormixern. Mycket Stora just nu alltså.

Snodden och Månkatten

Jag började skriva på den här berättelsen för något år sedan. Då visste jag inte mycket om vare sig handling, temat eller vilket sätt den skulle berättas på. Det vet jag nu. Jag inte handlingen i detalj, men vart det är på väg, hur det slutar. Temat är utsatthet, att vara på flykt från något. Jo, det är lite allvarligare än jag brukar skriva. Det är sant.

Jag testar nya skrivplatser hemma. Trädäcket till exempel. Raggsockor på. Varm tröja. 

Funkade bättre än skrivhörnan. Fast svårt på vintern. Utsikten är fin. Om man gillar monstruösa studsmattor vill säga.

Det går bra nu

Vandrat och vandrat och vandrat. Och fått ett Balthazar-moment. Har äntligen fått poletten att trilla ner, så att säga. Bestämt vad som ska skrivas nu. Snodden och Månkatten, kapitelbok. Stora Trollet bakar, bilderbok. Två gamla spår som följs till sitt slut.

Snodden och Månkatten kommer att vara mitt "arbete" på kursen som jag går. Och som jag går.

Vänlighet, värme, humor, sorg

En viktig del i min skrivprocess har jag sysslat med idag - tänkandet. Och vandrandet. Runt runt i Lund. Runt runt mellan de världar, personer och berättelser som finns i mitt huvud. Runt runt mellan platser som är bra att tänka och att skriva på. Fontänen vid universitetsplatsen, UB1, Solcenter, Gerdahallens café, stadsbiblioteket, Botaniska trädgården. Som vanligt saknas hemma och skrivhörnan. Har bara lyckats sitta där en enda gång. 

Inga beslut tagna än om vad som ska skrivas härnäst. Något med rubbad humor tror jag. För herregud vad man skrattar sällan. I alla fall jag. Idag har jag t.ex. skrattat noll gånger. Igår var det inte många fler. Men så började jag titta på Derek på Netflix. En serie med Ricky Gervais. Den är fantastisk. Rolig, rörande, varm. Handlar om livet på ett vårdhem och om vänlighet. "Vänlighet är magi", som Derek säger. Så det vill jag också ska finnas i mitt skrivande, vänlighet. Vänlighet, värme, humor och en gnutta sorg.

Högt över havet

Kort nedslag i Malmö. Piggade upp mig med en promenad till mina gamla vattenhål. Jag vet inte. Känner mig inte hemma i Malmö längre. Skrivpass på Café Eric vid Davidhallstorg. Var sig likt. Inte en kotte där men lika god varm choklad som för tio år sedan.

Till Lund på eftermiddagen. UB1. Inte Unemployment Bureau utan Universitet sbibliotek. Hittade en fin hörna högt upp under taket.

Skrev in och om texten. Blev "klar" och har skickat den vidare. Vet inte om det blev som jag tänkt. Får fundera på det ett tag. 

Slut för idag.

Än lever jag

Redigerat, ändrat, strukit i texten idag. Läst Än lever Emil i Lönneberga. För inspiration, för att studera Astrid Lindgrens osvikliga tajming och hur hon skriver ut det mesta möjliga ur stoffet. Mycket att lära ur den boken. Nu är dock redigeringen klar. Imorgon skriver jag in ändringarna i datorn och sedan blir det paus. Med den berättelsen i alla fall.

Platser som betyder något

Vandrande skrivpass idag. Skulle helst ha velat vara i en skog eller ett berg eller en magisk plats som Kullaberg. Men nu bor jag i Lund så jag vandrar istället mellan de få platser jag tycker om på riktigt.

Tillbaka igen vid fontänen på Univeristetsplatsen. Satt där en stund på en bänk och läste och skrev om. Sedan vandring bort till Botaniska trädgården. 

Jag har en favorithörna. Lite skröfsig men inte så mycket folk och så nära en skog man kan komma i Lund. Och det bästa av allt - det är asklunden. Olika askträd växer här. Fraxinus Excelsior och andra kusiner. Fin bänk här under mina släktingar. Ny. Nästan inget fågelbajs. En bit bort står sfinxen.

Nu har jag nästan redigerat klart. Imorgon ett varv till med genomläsning och högläsning. Kanske faller mer på plats då. Har svårt med rytm och tajming. Ska läsa lite Astrid Lindgren ikväll. Hon var mästare på det. På det också.

Athen och fontängrodorna

Tai chi fortsättningskurs idag på morgonen. Sedan skrivpass på Athen. Studenternas studiehak på Af-borgen. Perfekt nu. Knappt en endaste student än. Om man inte räknar mig. Just nu studerar jag på Livets Hårda Skola. Fast tvärtom. Livets Mjuka Skola snarare. Allt är ju egentligen bra.

Men skrivandet gick bra. Trots att jag skrev på en dator. Leken har övergått i arbete då. Ja sannerligen. Disciplin behövs nu. Min skrivprocess ser ut så här: skriva för hand/lek/glädje/energi-> skriva in i dator/arbete/disciplin/motstånd  -> skriva om för hand de delar som saknas eller blev för usla -> in i datorn igen och så upprepa om och om igen tills det tar slut.

Sedan besök hos Ayurvedahealer. Spännande. Idag såg jag färger när jag slöt ögonen. Skumt.

Satt en stund vid en av min favoritplatser i Lund. Fontänen på universitetsplatsen. Den har så härliga statyer. Den knubbiga ungen överst, sedan lejonhuvudena och snäckorna längre ner och så de sprutande grodorna. Flippat.

Och så klippte jag gräset. Alldeles nyss.

Under vulkanen

Från idag är jag studerande författare på heltid. Eller författande student.

Jag gillar verkligen att lära mig nya saker. Och då jag ska studera hur man skriver och läser barnlitteratur så blir det nästan inte bättre.

Första gången jag studerade på universitet var det geologi. Stenar (som jag samlade på), grus, dinosaurier och vulkaner. 

Vulkaner är verkligen mäktiga. Grymma, vackra. Nu har jag väl tappat geologiintresset för nu gillar jag främst att skriva och läsa berättelser. Och så här ser min arbetsplats ut för skrivandet.

Skrivhörnan.

Idag har jag skrivit här i tre pass. Det gick bra men jag är sjukt ringrostig. Tajming och känsla för feeling var helt off. Jag skrev om en berättelse om igen som är ett samarbete med Tove Berggren. Sedan ska jag hitta något helt eget som ska vara det jag i första hand skriver på utbildningen. Svårt. Många idéer. Många lösa tankar. Tror det blir en bilderbok igen. Jag har försökt skriva för lite äldre barn 9-12 år så där. Det går inte. Jag är inte hemma där. Mitt inre barn är 5-7 år. Och det verkar inte vilja bli äldre.