Idag har jag skrivit en essä om skrivande. Lite snurriga tankar. Jag märker att ju längre tiden gick med att skriva det här desto mer spårade mina formuleringar och ordval ur. Studsade omkring som vildkaniner som försökte komma ur en bur. Först tänkte jag ge den titeln En schimpans hög på plockgodis eller den fantastiska Älskaren. Sen fick den den här tradiga men tydliga titeln istället (delkursen på min utbildning heter nämligen så):
Att skriva och kritiskt granska
När jag läser Att skriva av Marguerite Duras, Om konsten att läsa och skriva
av Olof Lagercrantz och The faith of a writer
av Joyce Carol Oates så tänker jag på skrivprocessen, både min egen och på deras, på hur
fysisk rörelse och skrivande verkar ha ett samband, och inte bara på hur,
varför och när man skriver, utan även på var, skrivplatsen alltså.
Gällande skrivprocessen så finns det antagligen lika många olika sätt att
få ihop en skriven berättelse som det finns författare. Oates har sitt sätt, Duras
sitt, Lagercrantz sitt (och jag mitt). Och hur de tre böckerna skiljer sig åt,
för det gör de verkligen, avspeglar troligtvis väl hur deras skönlitterära
böcker också har kommit till. Den akademiske, halvt undflyende halvt
megalomaniske, Lagercrantz, den oplanerade, nonchalant filosofiska Duras, den
flitiga, mörkerkloka Oates.
Oates och Lagercrantz är väldigt inne på att det är mycket viktigt att läsa
(både klassikerna och samtida) om man vill bli en god författare. Alltså, det
är en nästan avgörande faktor för att lära sig hantverket att skriva. Och om
man vill se skrivprocessen ur ett längre perspektiv så är läsandet, och
studerandet av andra författares böcker (till och med imitationen) en stor
pusselbit som inte bör fuskas bort. Annars riskerar man att förbli en amatör
som Oates lite bryskt uttrycker det.
Jag gillar att läsa böcker om skrivande. Alltid lär man sig något eller så
kommer sådant upp till ytan som man redan kände till men glömt bort. Hos Oates
tar jag till mig: Write your heart out
och Don’t be discouraged. Jo, det
visste jag redan men det är bra råd ändå. Framförallt efter att ha varit på
Bokmässan och paddlat med kanoten över bokatlanten.
Från Duras sparar jag hennes tankar om skrivande som något som måste vara
oplanerat. Varför skriva om man redan vet berättelsen? Då behövs den ju inte
skrivas. Det är av egoistiskt bekräftande skäl. Så skriver jag också. I början
av en berättelse måste skrivandet vara oplanerat, en lek, en gåta vars lösning
finns där framme någonstans. Det ska vara kul att skriva, inledningsvis, sedan
när berättelsen når en viss gräns (denna vet jag aldrig från början) så slutar
jag skriva och sätter mig ner och försöker ta reda på vad det egentligen går ut
på. Vad är temat? Vilka scener är de viktiga? Vad gör den personen här? Och så
vidare. Nu planerar jag. Och sedan skriver jag om och om och om igen. Jag hörde
en radiointervju med Henning Mankell för ett tag sedan där han fick frågan om
han var en sådan som planerade bokens handling först eller bara satte sig och
skrev. Han planerade. Och trodde inte på de författare som påstod att de inte
planerade först. Att alla är olika och att man kan nå samma resultat fast att
man tar olika vägar verkar inte vara Mankells melodi.
En annan fin sak som Oates ger råd om är förstamanuset, jo, det kan vara
asjobbigt att skriva och så blir det ändå som om det var skrivet av en
schimpans hög på plockgodis. Men, säger Oates, ge inte upp. Du kan alltid
skriva om och ändra, andramanuset blir kanske som en pilgrimsfalk genom luften,
ett glädjefnatt. Don’t ever give up!
Det är främst Oates som skriver om hur fysisk rörelse och skrivande verkar
gå hand i hand. Löpning i hennes fall (och många andra samtida författares,
Martina Haag, Johan Teorin, Torbjörn Flygt). Hos andra är det vandrandet. Och så
är det för mig. Jag skriver i flykten kan man säga. Jag vandrar med min
kappsäck i timmar, så sätter jag mig någonstans, skriver, sedan vandrar jag
igen, sätter mig någonstans, skriver och så vidare. Av enkelhet blir det oftast
i Lund där jag bor, gärna i centrum. Ibland i Helsingborg, ibland Malmö, ibland
Österlen. Förflyttningen, den långsamma, gör att jag kan fokusera tankarna på
berättelsen på ett annat sätt än om jag sitter på en stol eller ligger på en
spikmatta. Kanske är det också att vara utomhus. Luften, ljuset. Jag vet inte.
Platsen man skriver på, för Duras är det huset i Neauphle, det stora, där
hon kunde vara ensam utan att vara ensam, i sovrummet eller vardagsrummet, med
utsikt mot parken. Oates har en skrivarstudio med mycket ljus och utsikt mot
vatten, alltid detta vatten. Var Lagercrantz skrev är höljt i dunkel. Man får
för sig ett arbetsrum med mörka möbler, tjocka mattor och där ingen fick störa
honom. Fast det är bara i min fantasi. Jag har testat att ha en skrivarlya, i
ett konstnärskollektiv. Det passade mig dåligt. Jag var aldrig där. Och så en
skrivarhörna i det lilla radhuset där jag bor med familjen, vid en gammal
sekretär som jag köpte på loppis som barn. Jag skrev aldrig där heller. Jag
skriver i rörelse, en långsam resenär, en författarnomad utan hem. Hemmet är
min kappsäck, i den har jag datorn, blocken, pennor, böcker, saxar. En
fladdermus som reflex. Den fysiska vandringen är planlös. Vandraren har ingen
stans att gå, om man så vill. Men inuti finns det rörelse, i tankarna, berättelsen
rör på sig, orden hittar sin plats. Det finns vattenhål, oaser någonstans. UB1,
Stadsbiblioteket, SOL-centers källare, Gerdahallens café, fontänen vid
universitetsplatsen, Botaniska trädgården, eller vilken parkbänk som helst vid
fint väder. Men även gamla hundar vill sitta ibland. Jag försöker lära mig att
skriva hemma. Vid köksbordet, vid pysselbordet, i den gröna fåtöljen. Men jag
vill kanske hellre stå upp och skriva, eller vill jag det? Inbillar mig att det
finns något bra med att vara på tårna, att bara kunna gå därifrån, att inte
slita på tyget i kostymbaken. Kanske en skrivpulpet.
För att skriva krävs ensamhet. ”Man finner inte ensamheten, man skapar
den”, som Duras säger. Och det verkar många författare mena är den negativa
delen med att vara författare. Att det är så ensamt. För mig är det en bonus.
Ensamhet äger. Det är då jag kan tänka klart, det är då jag fyller på tömda
energifack, det är då jag kan fokusera. ”Man finner inte ensamheten, man skapar
den”. Man kan även säga att det i vår hektiska fullbokade tid också är en
viktig del av skrivandet. Man måste avsätta tiden, man måste prioritera
skrivandet, man måste skapa ensamheten. Utan den – inget skrivet.
Som böcker betraktat gillar jag Oates bok bäst. Den tilltalar mig. Den är
vänlig men ärlig och ger många uppmuntrande tips utan att försöka trycka ner
någon med hur svårt det är att skriva riktigt bra. Det fattar man ändå. Duras
bok är mer svårtillgänglig. Ett mysterium. Lagercrantz bok är jag nollställd
inför. Han är för säker på sin sak och trackar ner på en del böcker som om hans
tolkning är sanningen. Och ändå. I deras skönlitterära gärning känner jag mig
mer hemma hos Duras. Den fantastiska Älskaren.
Inget jag läst av Oates eller Lagercrantz är ens i närheten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar