rikardask.se

Hej där!

Det här är det sista inlägget på Sjörövarhatten. Nu har jag istället en hemsida med en blogg på:

http://www.rikardask.se

Välkommen att segla dit istället.

Kapten Ask

Världen är som en bok

Skrev hemma idag. Svårt. Blir rastlös, ofokuserad. Behöver kappsäcken med fladdermusen, kilometerna i benen. Vanesak tänker jag. Så testar ett tag till. Men inte imorgon då har jag min roadtrip dag. Tränar mig på att resa. Läste att världen är som en bok, reser man inte läser man bara första sidan. Bullshit kanske men det är en liten utmaning för den som får ångest av att resa. Imorgon ska jag hela vägen till Malmö. Skriva. Sälja LP. 

Kattmamman och Stora Trollet bakar (båda bilderboksmanus) är klara att lämnas till förlaget. Sker på torsdag.

Månkatten, Britt G och Modiano

Britt G Hallkvist-utställning i foajén till mitt kontor (UB1) idag. Fina grejer. Har nog läst hennes översättning av Biilbo (eller Hobbiten som nyare varianter kallas) ett tiotal gånger. Lika bra varje gång. Och bäst är versionen med Tove Janssons teckningar.

Jag skriver vidare på Snodden och Månkatten men har hamnat i en osäkerhetsvirvel. Snodden har äntligen träffat Månkatten på riktigt. Och vad händer då? Jag drar i olika trådar, fantasin snurrar iväg, men än har jag inte hittat rätt. Hur är Månkatten? Är han en typiskt arrogant katt eller vad? Varför har han sökt upp Snodden? Är det pga av gummibollen? Den mångula? Många frågor som jag söker svar på. Och en hel del av dem kommer jag inte veta svaret på. Utan det blir eventuella läsares uppgift. Jag tror som Modiano, att författaren i stora delar är blind inför sin text. Läsarna vet ofta mer.

Mumbojumbo i köket

Idag satt jag hemma och skrev. I köket. Rastlös blev jag. Van att vandra som jag är. Istället promenad på morgonen och sedan på lunchen också. Försöker göra skrivstunden till en ceremoni. Tända ljus och lite mumbojumbo.

Kalle Anka i husvagnen

Skriver och vandrar. Skriver och vandrar. Läser på eftermiddagarna. Böcker om skrivande. Och Alla vi barn i Bullerbyn. För att se hur man kan skriva i jag-form ur en åttaårings perspektiv. 

Sover nog för lite för efter fem minuters läsande är ögonen som Kalle Anka i husvagnen på julafton. Hjärnan hittar på egna texter som inte alls står i böckerna. Spännande men lätt förvirrande.

Absalon, Absalon

Har skaffat nytt kontor. Någon har nämligen tagit bort skrivbordet i källaren på SOL-center. Hittat ett runt fint bord som verkar undvikas av andra studenter. Ligger i Absalon, också en del av SOL-center, men mer i skymundan. Lite växter finns det. Utsikt mot restaurangen. Sorlet. 

Skriver vidare på Snodden och Månkatten. Det är mystiskt och spännande. Rent av lite läskigt. Vid den övergivna fabriken hittar Snodden en död fågel. Vad händer sedan? Jag har hittills inte försökt skriva spännande men nu försöker jag. Ute på nattgammal is känns det som. Spännande att skriva spännande.

Freud, Snodden och jag

Läser Creative writers and daydreaming av Freud. En liten essä. Även Freud (eller var han först tro?) likställer kreativitet med barnets lek. Utan leken ingen kreativitet. Fast vissa dagar, som idag, är skrivandet trögt. Jag får pressa mig att skriva vidare på berättelsen. Jag tror det är varje gång jag får för mig att planera lite i förväg. Så gjorde jag i helgen. Planerade de två nästa scenerna i Snodden och Månkatten. Idag har jag skrivit dem. Hu, som att vada i slime. Får inte planera. Inte  än. Måste komma ihåg det. Måste. I-n-t-e p-l-a-n-e-r-a.

Jag tror

Hela den här veckan har vi haft textsamtal på min kurs. Samtal i den lilla gruppen om varandras texter. Det är en stor hjälp att få läsare som själva skriver och är vana att ge textrespons. De ser och hittar saker och vinklar som varit osynliga för en själv. Jag tror att Snodden och Månkatten, som jag har valt som mitt skrivprojekt, blir en bättre berättelse av samtalen. 

Men en sak som jag har tänkt på vid dessa samtal på skrivarkurser är att man nästan alltid samtalar om en författares förstamanus. Och som Hemingway en gång sa: Förstamanus är skit. Och många andra författare vägrar släppa in andra så tidigt i skrivprocessen. För då riskerar hela berättelsebygget rasa samman. Och ändå, jag har precis fått ett halvdussin andra skrivande och läsande personers syn på ett av mina förstamanus. Och jag tror att det hjälper mig och texten. Och det går ju inte heller att mäta i efterhand om berättelsen blev bättre eller sämre på grund av dessa samtal. Det är bara min tro eller känsla som avgör. Och jag tror på responsen. Till och med på ett förstamanus.

En schimpansen hög på plockgodis eller dagen efter bokmässan

Ja, då var årets bokmässa i Göteborg över för mig. Redan. Kul att vara där. Rent av träffa läsare. Signera några ströex. Kändes lite snopet att åka hem redan igår kväll. Mässan varar ända till söndag. Kändismyller som vanligt. En leende Mona Sahlin ensam i vimlet var fint att se. Och hade jag kunnat bli starstruck hade jag blivit det när Nina Hemmingson signerade sina seriealbum. Nu gick jag bara förbi lite långsamt.

Idag har jag skrivit en essä om skrivande. Lite snurriga tankar. Jag märker att ju längre tiden gick med att skriva det här desto mer spårade mina formuleringar och ordval ur. Studsade omkring som vildkaniner som försökte komma ur en bur. Först tänkte jag ge den titeln En schimpans hög på plockgodis eller den fantastiska Älskaren. Sen fick den den här tradiga men tydliga titeln istället (delkursen på min utbildning heter nämligen så):

Att skriva och kritiskt granska

När jag läser Att skriva av Marguerite Duras, Om konsten att läsa och skriva av Olof Lagercrantz och The faith of a writer av Joyce Carol Oates så tänker jag på skrivprocessen, både min egen och på deras, på hur fysisk rörelse och skrivande verkar ha ett samband, och inte bara på hur, varför och när man skriver, utan även på var, skrivplatsen alltså.

Gällande skrivprocessen så finns det antagligen lika många olika sätt att få ihop en skriven berättelse som det finns författare. Oates har sitt sätt, Duras sitt, Lagercrantz sitt (och jag mitt). Och hur de tre böckerna skiljer sig åt, för det gör de verkligen, avspeglar troligtvis väl hur deras skönlitterära böcker också har kommit till. Den akademiske, halvt undflyende halvt megalomaniske, Lagercrantz, den oplanerade, nonchalant filosofiska Duras, den flitiga, mörkerkloka Oates.

Oates och Lagercrantz är väldigt inne på att det är mycket viktigt att läsa (både klassikerna och samtida) om man vill bli en god författare. Alltså, det är en nästan avgörande faktor för att lära sig hantverket att skriva. Och om man vill se skrivprocessen ur ett längre perspektiv så är läsandet, och studerandet av andra författares böcker (till och med imitationen) en stor pusselbit som inte bör fuskas bort. Annars riskerar man att förbli en amatör som Oates lite bryskt uttrycker det.

Jag gillar att läsa böcker om skrivande. Alltid lär man sig något eller så kommer sådant upp till ytan som man redan kände till men glömt bort. Hos Oates tar jag till mig: Write your heart out och Don’t be discouraged. Jo, det visste jag redan men det är bra råd ändå. Framförallt efter att ha varit på Bokmässan och paddlat med kanoten över bokatlanten.

Från Duras sparar jag hennes tankar om skrivande som något som måste vara oplanerat. Varför skriva om man redan vet berättelsen? Då behövs den ju inte skrivas. Det är av egoistiskt bekräftande skäl. Så skriver jag också. I början av en berättelse måste skrivandet vara oplanerat, en lek, en gåta vars lösning finns där framme någonstans. Det ska vara kul att skriva, inledningsvis, sedan när berättelsen når en viss gräns (denna vet jag aldrig från början) så slutar jag skriva och sätter mig ner och försöker ta reda på vad det egentligen går ut på. Vad är temat? Vilka scener är de viktiga? Vad gör den personen här? Och så vidare. Nu planerar jag. Och sedan skriver jag om och om och om igen. Jag hörde en radiointervju med Henning Mankell för ett tag sedan där han fick frågan om han var en sådan som planerade bokens handling först eller bara satte sig och skrev. Han planerade. Och trodde inte på de författare som påstod att de inte planerade först. Att alla är olika och att man kan nå samma resultat fast att man tar olika vägar verkar inte vara Mankells melodi.

En annan fin sak som Oates ger råd om är förstamanuset, jo, det kan vara asjobbigt att skriva och så blir det ändå som om det var skrivet av en schimpans hög på plockgodis. Men, säger Oates, ge inte upp. Du kan alltid skriva om och ändra, andramanuset blir kanske som en pilgrimsfalk genom luften, ett glädjefnatt. Don’t ever give up!

Det är främst Oates som skriver om hur fysisk rörelse och skrivande verkar gå hand i hand. Löpning i hennes fall (och många andra samtida författares, Martina Haag, Johan Teorin, Torbjörn Flygt). Hos andra är det vandrandet. Och så är det för mig. Jag skriver i flykten kan man säga. Jag vandrar med min kappsäck i timmar, så sätter jag mig någonstans, skriver, sedan vandrar jag igen, sätter mig någonstans, skriver och så vidare. Av enkelhet blir det oftast i Lund där jag bor, gärna i centrum. Ibland i Helsingborg, ibland Malmö, ibland Österlen. Förflyttningen, den långsamma, gör att jag kan fokusera tankarna på berättelsen på ett annat sätt än om jag sitter på en stol eller ligger på en spikmatta. Kanske är det också att vara utomhus. Luften, ljuset. Jag vet inte.

Platsen man skriver på, för Duras är det huset i Neauphle, det stora, där hon kunde vara ensam utan att vara ensam, i sovrummet eller vardagsrummet, med utsikt mot parken. Oates har en skrivarstudio med mycket ljus och utsikt mot vatten, alltid detta vatten. Var Lagercrantz skrev är höljt i dunkel. Man får för sig ett arbetsrum med mörka möbler, tjocka mattor och där ingen fick störa honom. Fast det är bara i min fantasi. Jag har testat att ha en skrivarlya, i ett konstnärskollektiv. Det passade mig dåligt. Jag var aldrig där. Och så en skrivarhörna i det lilla radhuset där jag bor med familjen, vid en gammal sekretär som jag köpte på loppis som barn. Jag skrev aldrig där heller. Jag skriver i rörelse, en långsam resenär, en författarnomad utan hem. Hemmet är min kappsäck, i den har jag datorn, blocken, pennor, böcker, saxar. En fladdermus som reflex. Den fysiska vandringen är planlös. Vandraren har ingen stans att gå, om man så vill. Men inuti finns det rörelse, i tankarna, berättelsen rör på sig, orden hittar sin plats. Det finns vattenhål, oaser någonstans. UB1, Stadsbiblioteket, SOL-centers källare, Gerdahallens café, fontänen vid universitetsplatsen, Botaniska trädgården, eller vilken parkbänk som helst vid fint väder. Men även gamla hundar vill sitta ibland. Jag försöker lära mig att skriva hemma. Vid köksbordet, vid pysselbordet, i den gröna fåtöljen. Men jag vill kanske hellre stå upp och skriva, eller vill jag det? Inbillar mig att det finns något bra med att vara på tårna, att bara kunna gå därifrån, att inte slita på tyget i kostymbaken. Kanske en skrivpulpet.

För att skriva krävs ensamhet. ”Man finner inte ensamheten, man skapar den”, som Duras säger. Och det verkar många författare mena är den negativa delen med att vara författare. Att det är så ensamt. För mig är det en bonus. Ensamhet äger. Det är då jag kan tänka klart, det är då jag fyller på tömda energifack, det är då jag kan fokusera. ”Man finner inte ensamheten, man skapar den”. Man kan även säga att det i vår hektiska fullbokade tid också är en viktig del av skrivandet. Man måste avsätta tiden, man måste prioritera skrivandet, man måste skapa ensamheten. Utan den – inget skrivet.

Som böcker betraktat gillar jag Oates bok bäst. Den tilltalar mig. Den är vänlig men ärlig och ger många uppmuntrande tips utan att försöka trycka ner någon med hur svårt det är att skriva riktigt bra. Det fattar man ändå. Duras bok är mer svårtillgänglig. Ett mysterium. Lagercrantz bok är jag nollställd inför. Han är för säker på sin sak och trackar ner på en del böcker som om hans tolkning är sanningen. Och ändå. I deras skönlitterära gärning känner jag mig mer hemma hos Duras. Den fantastiska Älskaren. Inget jag läst av Oates eller Lagercrantz är ens i närheten.

Fladdermusgrottan, here we go

Livlig dag idag. Började med Tai Chi i ottan. Sedan inlämning av Snodden och Månkatten, tio sidor, till min responsgrupp på kursen. Firade det med en Daim. Sedan läst några kapitel ur The Faith of a Writer av Joyce Carol Oates och tänkt på hur min essä om skrivande ska se ut. Tror det blir om skrivprocess, skrivplats och om hur skrivande och fysisk rörelse hör ihop. Kul? Ja ... Tror det. Det är bra att ibland stanna upp och tänka igenom saker, och att skriva mer dem.

Och alldeles nyss fick bilderboksmanuset Stora Skuggan som jag yrade om i något blogginlägg stryka på foten. Plötsligt insåg jag att jag behöver göra upp med Fladdermusgrottan. Och plötsligt föll rimmen på plats för första uppslaget.

Snodden och Månkatten - tankar kring

Snodden och Månkatten är en kapitelbok tänkt för nya läsare, 6-9 år ungefär. Det handlar om två flickor och deras mamma som flyttar till ett nytt hus. Och en mystisk katt. Än så länge är det tidigt i processen och jag skriver ganska planlöst. Jag klarar inte att planera i förväg med synopsis och så. Då säckar allt ihop som ett korthus. 

Skrivandet måste inledningsvis vara en lek, en slags gåta. Jag skriver på tills jag når en gräns då jag känner att nu måste jag sätta mig ner och ta reda på vad det hela går ut på. Då planeras det, berättarkurvor ritas upp, personer kommer till eller försvinner. Sedan skriver jag om och om igen tills berättelsen är färdig. På vägen förenklar jag, hittar rätt ord där fel ord använts, slipar oslipad dialog osv. Det är kanske ett kaotiskt sätt att arbeta på men jag har testa mig fram till det som funkar bäst för mig.

Jag är alltså osäker på vad som kommer att hända härnäst i berättelsen. Temat är något/några av följande (tror jag) ensamhet, fantasi, att vara på flykt från något, utsatthet.

En fråga som jag grunnar på nu är om Månkatten är en talande katt eller inte. Magisk realism eller bara realism? Jag vet dock hur det slutar, vart Snodden är på väg. Saker dyker upp på skrivvägen, saker som jag inte såg komma, mycket kan ändras, rent av hela berättelsen. Det är det som är det roliga med att skriva.

Jag grunnar även på var pappan är. Finns det ens en pappa? Har han något med flytten att göra? Vad är de på flykt ifrån? Är de på flykt?

Så går jag ner i min källare

Nja, jag har ingen egen källare, men jag hittade en bra plats att skriva på idag. Källaren under SOL-center. Lugnt och svalt. Bra ljus, nära till toaletter, och så hör man surret från studenterna i Caféet precis ovanför trappan. Precis lagom socialt för mig.

Skrev om och redigerade Stora Trollet bakar. Och bilderböcker är nog egentligen mitt gebit. Det är roligt, det är en lek utan prestationskrav. Det är pyssligt och med bilder och skisser och saxar och kritor och klister. 

Jag skriver oftast ut texterna och sätter ihop dem till små böcker så att rytm och bläddring mellan uppslagen känns bra. Blivit så nöjd med Stora Trollet bakar att jag kommer att skicka till förlag i nästa vecka. Tror jag.

Skrivarhörnan RIP

Nu har det hänt. Skrivarhörnan är slaktad. Eller tömd. Och sekretären har fått ett nytt hem på A:s rum. Hon har redan fyllt den med bra att ha saker. Och suttit och målat flygplan. Hon är nöjd. Jag är nöjd. Jag satt inte och skrev i skrivarhörnan en endaste gång.

Jag vandrar istället med min kappsäck fylld med dator, böcker, block, pennor. Och skriver var som helst.

En vagabond. En luffare. En pilgrim. Tror jag väljer det sista. En pilgrim är alltid fri.

Så här ser kontoret ut idag:

Stora Trollet bakar

Mitt andra skrivprojekt är bilderboksmanuset Stora Trollet bakar. Första försöket skrevs ca 2009. Jag har till och med ritat små skisser över hur jag tänkte mig Trollet. Skruvad berättelse med ganska lite text på varje sida.

Gör en ny version nu. Slutför. Skickar sedan till spridda förlag tror jag. Om det blir bra. Kanske.

Fick en ny ide till rimmat bilderboksmanus idag. Det är kul att begränsa sig med en rytm och rim. Det blir en lek och ett pussel som ska gå jämnt ut. Stora Skuggan är arbetsnamnet. Handlar om att må mentalt dåligt. Fast skruvat några varv i humormixern. Mycket Stora just nu alltså.

Snodden och Månkatten

Jag började skriva på den här berättelsen för något år sedan. Då visste jag inte mycket om vare sig handling, temat eller vilket sätt den skulle berättas på. Det vet jag nu. Jag inte handlingen i detalj, men vart det är på väg, hur det slutar. Temat är utsatthet, att vara på flykt från något. Jo, det är lite allvarligare än jag brukar skriva. Det är sant.

Jag testar nya skrivplatser hemma. Trädäcket till exempel. Raggsockor på. Varm tröja. 

Funkade bättre än skrivhörnan. Fast svårt på vintern. Utsikten är fin. Om man gillar monstruösa studsmattor vill säga.

Det går bra nu

Vandrat och vandrat och vandrat. Och fått ett Balthazar-moment. Har äntligen fått poletten att trilla ner, så att säga. Bestämt vad som ska skrivas nu. Snodden och Månkatten, kapitelbok. Stora Trollet bakar, bilderbok. Två gamla spår som följs till sitt slut.

Snodden och Månkatten kommer att vara mitt "arbete" på kursen som jag går. Och som jag går.

Vänlighet, värme, humor, sorg

En viktig del i min skrivprocess har jag sysslat med idag - tänkandet. Och vandrandet. Runt runt i Lund. Runt runt mellan de världar, personer och berättelser som finns i mitt huvud. Runt runt mellan platser som är bra att tänka och att skriva på. Fontänen vid universitetsplatsen, UB1, Solcenter, Gerdahallens café, stadsbiblioteket, Botaniska trädgården. Som vanligt saknas hemma och skrivhörnan. Har bara lyckats sitta där en enda gång. 

Inga beslut tagna än om vad som ska skrivas härnäst. Något med rubbad humor tror jag. För herregud vad man skrattar sällan. I alla fall jag. Idag har jag t.ex. skrattat noll gånger. Igår var det inte många fler. Men så började jag titta på Derek på Netflix. En serie med Ricky Gervais. Den är fantastisk. Rolig, rörande, varm. Handlar om livet på ett vårdhem och om vänlighet. "Vänlighet är magi", som Derek säger. Så det vill jag också ska finnas i mitt skrivande, vänlighet. Vänlighet, värme, humor och en gnutta sorg.

Högt över havet

Kort nedslag i Malmö. Piggade upp mig med en promenad till mina gamla vattenhål. Jag vet inte. Känner mig inte hemma i Malmö längre. Skrivpass på Café Eric vid Davidhallstorg. Var sig likt. Inte en kotte där men lika god varm choklad som för tio år sedan.

Till Lund på eftermiddagen. UB1. Inte Unemployment Bureau utan Universitet sbibliotek. Hittade en fin hörna högt upp under taket.

Skrev in och om texten. Blev "klar" och har skickat den vidare. Vet inte om det blev som jag tänkt. Får fundera på det ett tag. 

Slut för idag.

Än lever jag

Redigerat, ändrat, strukit i texten idag. Läst Än lever Emil i Lönneberga. För inspiration, för att studera Astrid Lindgrens osvikliga tajming och hur hon skriver ut det mesta möjliga ur stoffet. Mycket att lära ur den boken. Nu är dock redigeringen klar. Imorgon skriver jag in ändringarna i datorn och sedan blir det paus. Med den berättelsen i alla fall.

Platser som betyder något

Vandrande skrivpass idag. Skulle helst ha velat vara i en skog eller ett berg eller en magisk plats som Kullaberg. Men nu bor jag i Lund så jag vandrar istället mellan de få platser jag tycker om på riktigt.

Tillbaka igen vid fontänen på Univeristetsplatsen. Satt där en stund på en bänk och läste och skrev om. Sedan vandring bort till Botaniska trädgården. 

Jag har en favorithörna. Lite skröfsig men inte så mycket folk och så nära en skog man kan komma i Lund. Och det bästa av allt - det är asklunden. Olika askträd växer här. Fraxinus Excelsior och andra kusiner. Fin bänk här under mina släktingar. Ny. Nästan inget fågelbajs. En bit bort står sfinxen.

Nu har jag nästan redigerat klart. Imorgon ett varv till med genomläsning och högläsning. Kanske faller mer på plats då. Har svårt med rytm och tajming. Ska läsa lite Astrid Lindgren ikväll. Hon var mästare på det. På det också.

Athen och fontängrodorna

Tai chi fortsättningskurs idag på morgonen. Sedan skrivpass på Athen. Studenternas studiehak på Af-borgen. Perfekt nu. Knappt en endaste student än. Om man inte räknar mig. Just nu studerar jag på Livets Hårda Skola. Fast tvärtom. Livets Mjuka Skola snarare. Allt är ju egentligen bra.

Men skrivandet gick bra. Trots att jag skrev på en dator. Leken har övergått i arbete då. Ja sannerligen. Disciplin behövs nu. Min skrivprocess ser ut så här: skriva för hand/lek/glädje/energi-> skriva in i dator/arbete/disciplin/motstånd  -> skriva om för hand de delar som saknas eller blev för usla -> in i datorn igen och så upprepa om och om igen tills det tar slut.

Sedan besök hos Ayurvedahealer. Spännande. Idag såg jag färger när jag slöt ögonen. Skumt.

Satt en stund vid en av min favoritplatser i Lund. Fontänen på universitetsplatsen. Den har så härliga statyer. Den knubbiga ungen överst, sedan lejonhuvudena och snäckorna längre ner och så de sprutande grodorna. Flippat.

Och så klippte jag gräset. Alldeles nyss.

Under vulkanen

Från idag är jag studerande författare på heltid. Eller författande student.

Jag gillar verkligen att lära mig nya saker. Och då jag ska studera hur man skriver och läser barnlitteratur så blir det nästan inte bättre.

Första gången jag studerade på universitet var det geologi. Stenar (som jag samlade på), grus, dinosaurier och vulkaner. 

Vulkaner är verkligen mäktiga. Grymma, vackra. Nu har jag väl tappat geologiintresset för nu gillar jag främst att skriva och läsa berättelser. Och så här ser min arbetsplats ut för skrivandet.

Skrivhörnan.

Idag har jag skrivit här i tre pass. Det gick bra men jag är sjukt ringrostig. Tajming och känsla för feeling var helt off. Jag skrev om en berättelse om igen som är ett samarbete med Tove Berggren. Sedan ska jag hitta något helt eget som ska vara det jag i första hand skriver på utbildningen. Svårt. Många idéer. Många lösa tankar. Tror det blir en bilderbok igen. Jag har försökt skriva för lite äldre barn 9-12 år så där. Det går inte. Jag är inte hemma där. Mitt inre barn är 5-7 år. Och det verkar inte vilja bli äldre.

Vad jag gjorde på semestern

Ja det syns kanske inte men böckerna är i bokstavsordning. Och skönlitterärt för sig. Och faktaböcker för sig. Slakt av skrivhörnan pågår också. Måste tömma ur de gamla tegelstenarna ur ryggsäcken, göra plats för det nya spröda. Hitta entusiasmen eller springa ikapp den om det krävs. Ring ut det gamla och ring in det nya om det var nyår alltså. Ordning och reda - pengar på fredag. Var sak på sin plats. Struktur. Inte mer garntrassel. Fast ordning utan att det blir hålfotsinlägg, vattenkammat hår och pressveck på gabardinbyxorna över det. Går det?

Hönshatten eller stjärngossestruten?

Jag läste självhjälpstips för frilansande journalister (nä, jag ska inte bli det). Ett tips var att ha en "uniform", som gör att man känner sig proffsig så fort man tar på kavajen, jackan, byxdräkten eller vad det nu kan tänkas vara. Själv har jag tänkt författarhatt. Något som får igång en så fort den åker på. Man kan alltid ha samma om det är det man gillar. Eller ha några olika beroende på vad som ska skrivas.

Vilken ska man välja?

PessimistJolleKlubben

Nu när jag har varit ensam ett tag slog plötsligt min fantasi på värre än någonsin. Jag var inte riktigt beredd på det och hade glömt bort hur det var. Den sidan av min hjärna har varit avstängd i drygt ett år. Medicinerna, mörkret. Men idag, i Bjärred trycktes det på en on-knapp. 

Här var det. Inte i soptunnan då alltså. Det är Turning Torso där borta mellan träden. Syns inte men jag lovar.

Jag fick för mig att åka och kvällsbada. Men så blev det först en kvällspromenad längs havet. Då dyker det här skjulet upp.

Som i en film börjar det då. Jag köper skjulet intill. Det är rött. Och startar Bjärreds PessimistJolleKlubb. Konkurrerar nästan ut optimisterna. Det faller inte i god jord i det korrekta och humorlösa lilla samhället (som man inbillar sig att Bjärred är). Den där filmen rullar sedan på i mitt huvud om och om igen med variationer. Optimisternas chef är en tunnhårig sträng paragrafryttare och har ständigt en rosa flytväst på sig. Trots vårt namn har vi, pessimisterna, aldrig flytväst, bara simpuffar.

Sedan är jag vid Långa badbryggan. Planeten Jordens längsta, eller något. 4-500 meter bara rakt ut i Lommabukten. Kanske skulle jag bada i alla fall. Jag hämtar badgrejerna i bilen. Gömmer allt av värde i bakluckan. Men bilnyckeln? Den måste man ta med. Jag stoppar den i fickan. Sedan går jag. Inte så mycket folk på bryggan. Den svajar härligt om man går med långa tunga kliv. Det gör jag. Halvvägs ut minns jag att jag har hål i en av fickorna. I vilken la jag bilnyckeln? Hu. Inte rätt tillfälle att tappa bilnyckeln. Men jag la den i den hållösa. Bra. 

Längst ut på bryggan finns det en stor plattform med bänkar och räcke. Här kan man byta om. Mycket folk på plattformen. Ingen badar. Alla står och tittar ner i vattnet. Hmm. Mina steg blir lite mer tvekande. Antingen är det iskallt eller så är det brännmaneter. Eller är det för sent på kvällen. Solen är nästan nere i horisonten. Jag tvekar. Står och tittar ner i det svarta vattnet som alla andra. Så bestämmer jag mig. Har jag åkt hit för att bada så har jag åkt hit för att bada. Snabbt diskret ombyte. Sedan direkt ner för ståltrappan. Folk tystnar däruppe på plattformen. Tjo! Snabbt dyker jag i. Varmt vatten. Inga maneter. Men svart som satan. Och utan glasögon ser jag inte många meter. Jag plaskar omkring. Obekymrat. Inte. Men jag låtsas. Så hör jag musiken till Hajen. Do-do-do-do-do. Det är en mörk skugga därborta i vattnet! Den kommer hitåt! Snabbt! Och som en vessla forsar jag genom vattnet och rinner uppför trappan. Just då hoppar två pojkar, 5-6 år, i från plattformen. Sedan deras mamma. Nu ska visst alla bada. En hel flock tonåringar rusar i. Några tyskar. Fast jag skrämde upp mig själv på riktigt. Inget mer badande för mig ikväll.

Gräsänklingen, spöken eller fladdermöss

Jag är gräsänkling (vilket lustigt ord) sedan några dagar. Läge att skriva alltså. Inte. Jag fixar och donar hemma istället. Rensar ut, möblerar om, gör det hemtrevligare. Vi bor rätt litet så man blir tokig med ojämna mellanrum på alla grejer. Alla drivor av saker som smyger sig innanför dörren. Var kommet allt ifrån? Varför är det sådan röra jämnt? Kanske är det spöken?

Eller fladdermöss.

Eller så är det jag själv. Och ett dåligt minne.

Har annars börjat jobba igen efter semestern. Svårt. Tål inte stress alls längre. Minsta lilla och hjärnan drar ner plåtjalousiet.

Men! Idag köpte jag ny bärbar dator. MacAir. Lätt och lång batteritid. Min gamla 150-kilos var inte så bärbar längre.  Batteriet kaputt. 

Och! Jag ska vara tjänstledig för studier till hösten. Kommit in på två olika skrivkurser. Nu ska jag bara välja vilken. Gå mot den plats som känns ljusast.

S/V Äventyret

Äventyret, S/V, båten, the sailing vessel, ägs av sju barn. Mina döttrar är två av dem. Och indirekt är jag också med på båten kan man säga. Vi fick den till skänks av en vänlig Skillingebo. Och igår åkte Äventyret i plurret. Farligt nära Jackass-scener ett tag där. Till slut gick det bra. Ingen av oss kan segla eller vet någonting om båtar. Vi kallar tampar för snören och durk för golv.

Fyra åror finns det. Ett rökskadat segel och en Johnson fyrahästars-motor.

Egentligen är det en gammal dröm för mig det där med båt. Men jag är en typisk landkrabba, en skånsk bonnason, med myllan flytande i ådrorna. Havet är stort och mörkt. Åkern är fast och trygg. Och så simmar jag dåligt. Blir stel som en fiskpinne. 

Äventyret är barnens men även jag tänker lära mig segla. 

Och crawla. Ifall jag ramlar i.

Ljuset i slutet av Mörkmården

Så har det känts ett tag. Det finns ljus igen. Några mindre återfall till mörker i sommar men i stort sett leder stigen ut ur Mörkmården.

Kanske ska jag studera i höst. Kreativt skrivande. Och skriva hur som helst. Påbörjade saker ska avslutas. Så är det bara.

Glada räkan

Ja, den heter så, restaurangen i Simrishamn. Det finns en bra bokhandel här också, Barnens bokhandel.

I går låg det en piratflaggad båt i hamnen.

Jolly Roger i topp.

Inga vidare skrivpass i dagarna. Inget flow. Inget driv. Semester helt enkelt.

Mystiska huset

På morgonpromenaden går jag förbi det här huset.

Barnen har döpt det till mystiska huset. Det lär bo en gammal tant där. Jag tror att det bor en hobbit eller en naturmagiker där. Kanske Radagast från Sagan om ringen. Inspiration ger huset i varje fall.

Jag skriver varje dag nu. Inte länge och inte planerat. Vad som faller mig in. Blogg, morgonboken, Frasse Ballong-loggar. Jag tänker mycket på det som jag egentligen ska skriva om, EoG är kodnamnet. Testar olika vinklar, nya infall, allt i tanken. Snart skriver jag det även i fysisk form.

Matta dödade älg

Jag åkte med en matta tvärs över Skåne i går kväll. Inte en flygande då utan den låg hoprullad på takräcket på bilen. Mattan var av modell as eller schabrak. Tre gånger fem meter kanske. Tung som en gammal flodhäst. Inte en trasmatta alltså utan en vidrigt stadig historia. Tur att jag har återfått en del mental och fysisk styrka. För någon månad sedan hade jag knappt orkat att rulla ihop den. Än mindre lyfta upp den ensam på takräcket. Men nu gick det efter en del Inspector Clouseau-moves.

Kände mig som en figur ur en Paasilinna-roman då jag kom dundrade genom skogarna med en enorm mattrulle på taket. Hade jag kunnat skrocka hade jag gjort det. Jag försökte men det lät mer som en försupen häxas skratt.

När skymningen föll såg jag inom mig att en älg sprang upp på vägen i höjd med Toarp (ja, det heter så). Jag tvärnitar men klarar det. Men inte 70-kilosmattan. Den sliter sig ur spännbanden och flyger i en båge och klipper älgen rätt i nacken.

Det blir en sådan där hö-hö-hö-nyhet i Aftonbladet. Den sorten de brukar ha med för att lätta upp de tunga, allvarliga nyheterna. Matta dödade älg.

När jag kommer fram tänder vi en eld på stranden. I Paasilinna-romanen hade vi druckit hinkar med Koskenkorva och förmodligen eldat upp mattan framåt småtimmarna. 

Tintin-bonanza

På landet har vi ingen dvd-spelare eller tv-antenn. Men tv finns och en gammal VHS. Och alla möjliga gamla filmer. Just nu är det Tintin som gäller. Vi har rubbet tror jag, utom Tintin i Hajsjön. Och vi ser minst en om dagen. I alla fall barnen.

Jag växte upp med Tintin. Min far läste inte böcker men han läste Fantomen och framför allt Tintin. Mina favoriter är Krabban med guldklorna och Koks i lasten.

De bortglömda benens hämnd

Den heter så. Nästa bilderbok med text av mig och illustrationer av Jutta Falkengren. Vi hade möte idag och jag fick se de första skisserna. Huvudpersoner i boken är en fd hund och en fd katt. Återkommer om hur det hänger ihop. Väldigt spännande och kul att se hur en text som jag skrivit får nytt och bättre liv när Jutta hittar karaktärernas särdrag och berättelsens ton. Boken kommer på Willa Holma förlag i början av 2015.

Klockan fem-klubben

Försöker gå upp tidigt nu för tiden. Helst klockan fem. Världen är mer magisk tidigt på morgonen. Har en morgonritual. Eller försöker skapa en. Varmt vatten med citron. Tai Chi. Andning. Inspector Clouseau. Promenad. Skriva i morgonboken. Tacksamhetstankarna. Mantran. Visionerna. 

Harens år

Lördag. Det går dåligt på skrivfronten. Behöver tänka mer än att skriva. Fundera. Högtflygande planer eller ligga lågt?

Har med en hel del gamla manus till landet. Skriva klart? Eller skrota? Just nu lutar det åt skriva klart.

Läser Paasilinnas Harens år. Aldrig läst honom förut. Kul. Absurd. Jag gillar det.

Och ålar med

Någonting har hänt. Så länge jag kan minnas har jag tyckt att bästa stunden på dygnet har varit när jag har gått och lagt mig på kvällen. Så är det inte längre. Nu gillar jag mer att vakna tidigt och att gå upp. Gärna gå ut i trädgården eller en promenad eller båda. Tai Chi vid buxbomshäcken. Med taichiig musik. Andningen, Inspector Clouseau. 

Efter en stund vaknar barnen. Frukost. Sedan simskola. 

Nästa vecka börjar jag i vuxensimskola. Halvt förnedrande, halvt spännande. Jo, jag simmar dåligt. Jo, jag är rädd för mörka djupa vatten. Och hajar. Och ålar.

Blodboken

Det står en blodbok här. Mitt på gräset. Ett enormt träd, 10-15 meter högt. 

Det blir extra mäktigt på hösten då bladen verkligen blir blodröda. Vilket intressant liv att vara ett träd. Stå där stilla på samma plats och långsamt, långsamt växa. Solen, vinden och regnet är allt man behöver.

Mörkermannen

Har flyttat ut till Österlen. Varmt. Semester. Men jag är orolig igen. Inte helt säker på varför. Kanske är det som en sjuåring som var på besök sa. Jag hade satt på Led Zeppelin på stereon och han stod och lyssnade ett tag. Sedan sa han med butter uppsyn:  

"Mörkermannen kommer."

Tände en eld. Man behöver inget annat. Att sitta och titta in i elden. Vemod och hopp samtidigt.

Den beduggede elg

Återsåg Skurup häromdagen. Har inte varit där sedan Skrivpedagoglinjen. Det var sig likt. Träffade Tove Tankar under tallen. Lennart Lordi-författaren. Vi samarbetar. Barnbok. Eller snarare barnboksserie. Återkommer när det blir en världssuccé.

Tivoli i Köpenhamn igår. 

Ja, jag åkte karuseller. Tre. Gruven bland annat, med det luriga vattenfallet.

Ja, jag mötte min största rädsla. Karusellen. Igen.

Ja, jag lever fortfarande.

Ja, jag utmanar mig själv. Reser. Karuseller. Nästa är mörka djupa vatten och stora fester.

Fast mest road på Tivoli var jag av den mustiga danska humorn. Tycho Brahe och hans älg till exempel.

Läser Peter Pan. Riktigt uselt förstakapitel. Märks att det är många år sedan den skrevs. Klappåhuvudetraderna. Omständigt. Förklaringarna. Författarens röst som bryter in överallt. Bättrar sig något i efterföljande kapitel.

Peter Pan och Wendy

Jag har en del luckor då det gäller att ha läst barnboksklassiker. Jag var vuxen innan jag läste Astrid Lindgren till exempel. Vet inte hur jag lyckades med det. Jag gillade filmerna och tv-serierna. Det var ju Bröderna Lejonhjärta som väckte fantasyn till liv inom mig. 

En annan lucka är de engelska/amerikanska klassikerna. Nyss läste jag Trollkarlen från Oz för första gången. Och nu har jag precis börjar läsa Peter Pan och Wendy. Det gick inte att bara gå förbi en bok med ett sådant utseende.

Från Kaptenens trädgård till Midsommarparken

Nära där jag växte upp fanns det en park, Kaptenens trädgård. Jag minns det som att vi lekte där alltid, barn i alla åldrar. Inte en vuxen så långt ögat kunde se.

Nu bor jag vid en annan park, Midsommarparken. Man ser nästan aldrig barn som leker där utan att en förälder syns i närheten. Det är andra tider. Eller så är det bara jag som är den vuxna nu och perspektivet är ett annat, blicken, upplevelsen.

Healing och feeling

Jag var på healing igår. Första gången för  mig. Mycket spännande och intressant. Med ett öppet sinne så är man mottaglig för allt möjligt.

Har börjat skriva igen. Något som har vilat ett tag. Något lite halvhemligt. 

Semester nu. Fyra veckor. Ska pyssla i trädgården mest. En sväng till Österlen blir det också.

Funderar på att skrota skrivhörnan. Skriver ju faktiskt aldrig där. Det är mer en organisationshörna. Skriver gör jag mer i flykten. Var som helst. När som helst. Gärna utomhus.

En tusenmilaresa börjar med att man knyter skorna

Tillbaka i vardagen. Dagis- och fritidshämtningar. Koordinering åt dialysföretaget. Men. Jag har hittat tillbaka till energin, humorn och glädjen. Lite grann i alla fall. Mycket tack vare andningen och Inspector Clouseau. Jag läser varje dag. Just nu Raymond Chandler. Hårdkokt, inte helt rumsrent. Men väldigt drastiska formuleringar. Ser på fotbolls-VM. Skoj, skoj. Skriver inte. Tappade greppet om Frasse Ballong. Ska nog försöka mig på lättläst för 6-9åringar istället. Tror jag. Kanske. Kanske göra klart påbörjat? Som Snodden och Månkatten. Eller något nytt? Sagor? Fantasy?

Igår hände plötsligt något. Jag fick bara för mig att börja träna. Är i uselt fysiskt skick. Promenaderna har jag väl hängt i med. Men inget annat. Nåja, igår, en blixtrande Tabata-burpee. En fin uppvisning i att krokna efter en minut samtidigt som femåringen bara öser skrattande på. Så så. En tusenmilaresa börjar med att man knyter skorna.

Alive at Liseberg

Ja, jag har varit på Liseberg.

Ja, jag har mitt första åkpass någonsin. Glöm bort att det står "Lilla" på det.

Ja, klockan är ny men det hör inte hit.

Ja, jag åkte karuseller. Tre.

Ja, jag lever fortfarande. 

Ja, jag mötte min värsta rädsla. Karusellen. 

Ja, jag fick ge mig efter Kaninlandets Stampbanan. Den dödligaste och farligaste bergochdalbanan i hela Skandinavien. Den har kanske bara 1 1/2 sväng. Och en höjdskillnad på 90 cm. Kanske en meter. Men i de här sammanhangen är det som att ha bestigit Mt Everest och åkt stjärtlapp på vägen ner.

Ja, jag lever fortfarande. Jag gör ju det.