Nu när jag har varit ensam ett tag slog plötsligt min fantasi på värre än någonsin. Jag var inte riktigt beredd på det och hade glömt bort hur det var. Den sidan av min hjärna har varit avstängd i drygt ett år. Medicinerna, mörkret. Men idag, i Bjärred trycktes det på en on-knapp.
Här var det. Inte i soptunnan då alltså. Det är Turning Torso där borta mellan träden. Syns inte men jag lovar.
Jag fick för mig att åka och kvällsbada. Men så blev det först en kvällspromenad längs havet. Då dyker det här skjulet upp.
Som i en film börjar det då. Jag köper skjulet intill. Det är rött. Och startar Bjärreds PessimistJolleKlubb. Konkurrerar nästan ut optimisterna. Det faller inte i god jord i det korrekta och humorlösa lilla samhället (som man inbillar sig att Bjärred är). Den där filmen rullar sedan på i mitt huvud om och om igen med variationer. Optimisternas chef är en tunnhårig sträng paragrafryttare och har ständigt en rosa flytväst på sig. Trots vårt namn har vi, pessimisterna, aldrig flytväst, bara simpuffar.
Sedan är jag vid Långa badbryggan. Planeten Jordens längsta, eller något. 4-500 meter bara rakt ut i Lommabukten. Kanske skulle jag bada i alla fall. Jag hämtar badgrejerna i bilen. Gömmer allt av värde i bakluckan. Men bilnyckeln? Den måste man ta med. Jag stoppar den i fickan. Sedan går jag. Inte så mycket folk på bryggan. Den svajar härligt om man går med långa tunga kliv. Det gör jag. Halvvägs ut minns jag att jag har hål i en av fickorna. I vilken la jag bilnyckeln? Hu. Inte rätt tillfälle att tappa bilnyckeln. Men jag la den i den hållösa. Bra.
Längst ut på bryggan finns det en stor plattform med bänkar och räcke. Här kan man byta om. Mycket folk på plattformen. Ingen badar. Alla står och tittar ner i vattnet. Hmm. Mina steg blir lite mer tvekande. Antingen är det iskallt eller så är det brännmaneter. Eller är det för sent på kvällen. Solen är nästan nere i horisonten. Jag tvekar. Står och tittar ner i det svarta vattnet som alla andra. Så bestämmer jag mig. Har jag åkt hit för att bada så har jag åkt hit för att bada. Snabbt diskret ombyte. Sedan direkt ner för ståltrappan. Folk tystnar däruppe på plattformen. Tjo! Snabbt dyker jag i. Varmt vatten. Inga maneter. Men svart som satan. Och utan glasögon ser jag inte många meter. Jag plaskar omkring. Obekymrat. Inte. Men jag låtsas. Så hör jag musiken till Hajen. Do-do-do-do-do. Det är en mörk skugga därborta i vattnet! Den kommer hitåt! Snabbt! Och som en vessla forsar jag genom vattnet och rinner uppför trappan. Just då hoppar två pojkar, 5-6 år, i från plattformen. Sedan deras mamma. Nu ska visst alla bada. En hel flock tonåringar rusar i. Några tyskar. Fast jag skrämde upp mig själv på riktigt. Inget mer badande för mig ikväll.
