Benny - Daniel Sjölins ärkefiende

Så många idéer så lite tid. Skit samma. Den här storyn, Haschverandan, började jag på för några år sedan. När jag gick Skrivpedagogutbildningen i Skurup. Förstås inte fortsatt skriva på den. Talang är bara ett annat ord för uthållighet. Kanske Zlatan eller någon sådan har sagt just så. Talang är bara ett annat ord för att slutföra saker, kan man ju också säga. Och då gör jag det. Säger det alltså. Slutföra saker är något jag behöver få mer talang för.

Hur som. I Haschverandan träffar vi Benny, ca 40 år, arbetslös, bor med sin farmor, i hennes hus. Det hela utspelar sig för några år sedan när tv-programmet Babel stod på sin höjd med Daniel Sjölin vid rodret. Och Dr Phil bjöd på sluga visdomsord varje eftermiddag. Benny är arg och skaffar sig fiender överallt. Till och med en ärkefiende.

Haschverandan

Jag sitter på Haschverandan och läser en dagstidning. Det är kallt. Inte så kallt som det kan vara i januari, men kallt om man bara har en regnjacka hängande över axlarna. Tidningen är inte från januari. Den är från i somras. Jag hittade en fint förpackad hög, omknutna med ett snöre, i pappersåtervinningen. De avverkar jag nu när jag sitter här ute, förvisad från mitt eget hem. Nåja, farmor äger huset. Farmor låter mig inte röka inomhus.

Jag bolmar och blåser röken mot springan i den på glänt stående verandadörren så att en del ska sippra in till farmor.

Ingenting i tidningen angår mig.

Jag bolmar och kastar tidningen ifrån mig. Då dyker första sidan till kulturdelen upp. På första sidan, på allra första sidan, ett abnormt stort fotografi i helfigur, en pojke. En man? Nej, en pojke. Han har skrivit Världens Sista Roman.

Jag bolmar och nu blåser jag ut röken åt ett oviktigt håll. Vilket som. En pojkspoling, en alkoholiserad pojkspoling, en pojkspolingsalkoholist.

Jag bolmar och vänder blad och läser och häpnar och bolmar och Världens sista roman och aldrig i livet och jag bolmar och blåser ut röken mot verandadörrsspringan så hårt att en del rök far långt in i vardagsrummet.

"Farmor!" ropar jag in mot rummet. "Jag tänker skriva Världens Första Roman."

"Den är redan skriven", ropar hon tillbaka. Hon vill sörpla kaffe och se på Dr Phil i fred.

Jag bolmar och gnager på cigarillen.

"Farmor! Jag har skaffat mig en ärkefiende."

"Så trevligt", ropar hon som om hon inte lyssnat. Efter en stund följer: "Vem då?"

"Daniel Sjölin", ropar jag och trycker den glödande cigarillstumpen i hans babylena ansikte.

 *

För en stund sedan såg jag Daniel Sjölin. Han stod under metallgiraffen på Sundstorget, lutade sig lojt och självsäkert mot ett av dess magra ben. Jag kom runt hörnet vid pizzeria Rimini med plastkassen med Världens Sista Roman i som jag för bara en minut sedan under stor vånda inhandlat på bokhandeln. Han stod där som ett hån mot hela min ångest, mot hela min fyrtioårskris i miniatyr av att ha köpt hans bok och på så sätt främjat hans framtida författande av Världens Sista Roman II, Världens Sista Roman - Återkomsten, Världens Sista Roman Roman, royaltyn går ju rakt ner i hans snäva byxfickor. Och mitt på Sundstorget i Höganäs! Fredens och de tomma parkbänkarnas torg. Och i en jeansjacka!

Jag älgade genast mot honom som en flodhäst, svingande plastpåsen med boken som en morgonstjärna. Hans avslappnade kroppshållning frös till. Han tänkte ropa, gallskrika. Just då såg jag att det inte var Daniel Sjölin utan en vanlig pojke i tioårsåldern. Jag vek av och låtsades rusa mot något annat. Låg det inte en busshållplats här? Bussen till Helsingborg avgår snart. Eller ett bi! Jag jagas av ett galet bi!

Jag stannade vid Bosse Bagare och var tvungen att lugna nerverna med en chokladbiskvi.

*

Det ryker som fan från Haschverandan. Är den återinvigd? Nej, här sitter jag med mitt eget lilla bokbål. Jag visste att de där engångsgrillarna jag köpte på rean på Statoil i Lerberget skulle komma till nytta. Världens Sista Roman brinner bra. Jag tänder en cigarill i glöden.